Storfilmen ”Megalopolis” är ett haveri av episka proportioner

”Hur länge, Catilina, kommer du att missbruka vårt tålamod?”

Frågan härstammar från en romersk konspiration år 63 före Kristus och parafraseras i Francis Ford Coppolas ”Megalopolis”, vars huvudperson är en framtida motsvarighet vid namn Cesar Catilina (Adam Driver).

Under stora delar av den 138 minuter långa filmen tänker jag på en likartad fråga: hur länge, Coppola, kommer du att missbruka vårt tålamod? Efter 40 år och en dryg miljard av sina egna pengar har den 85-årige mästerregissören äntligen lyckats färdigställa sitt livs drömprojekt. Resultatet?

Ett magnifikt haveri av episka proportioner.

Coppola väver samman ”Ben-Hurs” dåtid med tyske expressionisten Fritz Langs framtid till en retrofuturistisk ”Caligula”-hallucination om släktfejder och maktspel. Som ”Succession” på syra, av en regissör som uppenbarligen tänker väldigt mycket på romarriket men inte särskilt mycket på publiken.

Handlingen utspelar sig under ”det 21:a århundradet” i New Rome. Arkitekten Catilina, med förmågan att pausa tiden, vill skulptera staden till en utopi. Ständigt på kollisionskurs med borgmästaren Cicero (Giancarlo Esposito) som vill behålla status quo och elitens privilegier. Mellan dem står hans dotter Julia (Nathalie Emmanuel) och i bakgrunden ruvar den ränksmidande Clodio (Shia LaBeouf).

Det är kitschigt och påkostat, bisarrt och ambitiöst. I stiligt komponerade bilder trängs citatvänliga banaliteter, Shakespeariansk dialog och teatralt överspel. ”Megalopolis” framstår som en osorterad massa av allt Coppola behövt rensa ut ur sitt intellektuella avloppssystem, förverkligat av en hybrisdrabbad regissör som vägrat kompromissa med sin unika vision. Det är oavbrutet fascinerande – och ofta ganska tråkigt. Du kommer aldrig uppleva något liknande, så jag uppmanar alla att se den. Om så bara för att rädda Coppolas privatekonomi.

Efter filmen väcks en annan fråga: hur kommer vi se på ”Megalopolis” i framtiden? Kanske som ett historieförankrat destillat av vår kaotiska nutid och samtidigt dess motgift med sitt kärleksfulla budskap om att bygga en bättre värld. Kanske. Men just nu är det väldigt svårt att se den som något annat än en gammal filmkonstnärs förvirrade svammel.