Styrkebesked från Österlen som engagerar

”Nikes bok” börjar med en händelse i det lilla skånska kustsamhället Kummelvik. En mor tar ett litet barn med sig till stranden, men något händer och två främmande barnfamiljer tvingas blanda sig in i någon annans angelägenheter, ta sig an barnet.

Barnet är Nike, hennes pappa är konstnär och hyr en ateljé i närheten över sommaren. När modern försvinner blir de två främmande familjerna Nike och pappans tillflyktsort, på fler än ett sätt. Där växer Nike upp, i en omgivning där hennes namn blir Nikky, bara en sådan sak.

Agnes Lidbecks nya roman är ett styrkebesked. Omfångsrik både i längd och folkmängd, det är en ensembleroman om det finns något som heter så. Tre familjer, nästan allesammans följs nära, nära, på det avslöjande, avklädande vis som är typiskt Lidbeck.

Själva ensemblen erbjuder en provkarta över personlighetstyper som känns bekanta. Affärsmannen som dricker för mycket. Hans beniga fru som spelar tennis och har pastellfärgade kläder från Lacoste. Konstnären som klär sig i grön kostym på sin första stora vernissage och bygger sitt renommé och ego. Den lite bittra kvinnan som blir styvmor och önskar att allt varit annat, som lämnar och byter ut men ändå inte blir nöjd. Nörden som blir rik på internet. Den lösaktiga, traumatiserade flickan. Den skrivande, iakttagande flickan. Arbetarklassen som förlorar sitt familjeföretag och börjar rösta SD. Den sportiga mamman med moralisk kompass och karaoke. Den kreativa och sant begåvade men galna kvinnan som inte klarar moderskapet, eller ens livet. Alla får liv, lyster och egenart i ”Nikes bok”.

Österlens Kummelvik spelar en egen roll, inte bara som skådeplats för det mesta som händer, utan även som illustration över Sveriges utveckling under det senaste århundradet. Från kargt och sammanbitet fiskeläge, till döden för fiskeindustrin, till finanskrasch, till dot com-bubbla, till Sverigedemokraternas framväxt, till gentrifiering och hyllande av allt som kan tolkas eller omtolkas som ”genuint” (fårskinn, keramik, honung, hemslipade surfbrädor).

Den allvetande berättaren vet exakt vad som kommer att hända om tio och tjugo år, det bryter förtrollningen lite men skapar också ett olycksbådande skav som håller läsaren gisslan.

Hon väjer inte för något, alla de skamliga och pinsamma delarna av mänskligt liv dras fram i ljuset, in under luppen. Agnes Lidbeck har verkligen en otrolig förmåga att sätta ord på sådant man knappt ens orkar inse att man känner igen – passiv aggressivitet, sublima maktdemonstrationer, ordlösa men övertydliga tillrättavisanden.

Sådant som aldrig skulle gå att nagla fast någon för, som alltid går att förklara bort med missuppfattningar eller felbedömningar, kanske till och med som ”skämt”, men som är mer våldsamt än en knivattack. Agnes Lidbeck får en att känna sig avslöjad som den lurk man innerst inne är.

Det, i kombinationen med premissen att ett liv endast och blott är summan av sina delar, har tidigare fått mig att rygga tillbaka en smula inför Lidbecks berättelser. Jag läser ”Nikes bok”, halvelegant insprängda samtidskommentarer till trots, som att hon hittat en magi, eller en andlig dimension. Eller om den hittat henne.

Slumpens spel som avgör allt, havets djup som lustfyllt, livsavgörande värv och dödligt på samma gång, skrivandet som uppmuntras från flera oväntade håll, längtan efter sanning trots att den betraktas som relativ, Fader vår som dyker upp på sista sidan… jag har en lång lista bevis! Det är så spännande, ett nytt element. Jag ser redan fram emot att få se vad hon gör av det.

Hon ställer frågor, om vad som gör oss till de vi blir och om den fria viljan. De flesta av hennes karaktärer, både i ”Nikes bok” och tidigare romaner, flyter liksom bara med i en flod som verkar rinna fram strax bredvid eller utanför dem själva, trots att det är deras liv.

Och hon tar upp den ständigt aktuella frågan om autofiktionens moraliska/konstnärliga/privata bryderier, utan att ens vara autofiktion. Det sker genom en liten twist som säkert alla utom jag förutser. Vem har rätt att teckna ned sin sanning – i samband med nedtecknandet eller åtminstone publicering blir det ju Sanningen? Inga raka svar. Det finns så många sanningar i en flock, familj, fiskeby. Författaren ställer sig inte på någons sida.

Det här är första gången jag i läsning märker att min utblick förändrats av de senaste ett och ett halvt årens världshändelser, och då menar jag kanske allra mest känslan av oförutsägbarhet, insikten om att vad som helst kan hända.

I december förra året såg jag en man med ansiktstatueringar skälla ut en prydlig äldre dam för att hon inte hade munskydd på sig inne på M&S livsmedelsavdelning. Sådant förändrar oss på djupet, som människor. Där jag tidigare uppfattat Agnes Lidbecks prism genom vilken hon ser världen som cynisk och lite ledsam, framstår den i ”Nikes bok” som rentav hoppfull.

Jag vet inte, kanske är det jag som förändrats, mer än Lidbecks perspektiv. Där jag tidigare såg liv förminskade och bagatelliserade, ser jag nu en hoppfullhet och något försonande i just det.

Om inget spelar någon roll, egentligen, kan det framkalla depression. Men det kan också inge en nästan euforisk känsla av frihet och möjlighet. Inget är viktigt, gör vad som helst. Inget är på riktigt, allt är helt avgörande.

En i flera bemärkelser fet roman för vuxna, lite vankelmodiga människor i slukaråldern.