På en fest för något år sedan diskuterades det allt möjligt. Politik, kriminalitet, ekonomi, orättvisor... Så säger en. ”Allt detta är viktiga frågor, men om vi inte löser klimatfrågan... ja, vad spelar de då för roll?”

Jo, ja, hm, klokt, tänkvärt... men... och så rullade debatterna om lågt och högt vidare.

Hos mig stannade den meningen kvar, och den ilska och besvikelse jag kan känna över alla de krig, övergrepp och orättvisor som finns och pågår i vår värld blir än tyngre när det idag är tydligt att alla krafter måste förenas för att ta itu med och (förhoppningsvis) lösa klimatkrisen. Och därmed jordens och vår överlevnad.

Festen jag nämnde var FG. Före Greta. Nu är tonläget annorlunda, och ingen – varken miljöaktivister eller förnekare – kan ha undgått att klimatet faktiskt är på bordet. Men vad händer? Leder det till förändringar som leder till förbättringar?

Absolut, rörelsen är igång och fler tar ansvar och initiativ, individer som företag och andra verksamheter. Men under den rådande pandemin är inte känslan att vi ska ta oss ur det här för att landa i något nytt, utan att vi ska ta oss ur det här för att landa i det gamla.

I en intervju i radions P1 från i somras hörde jag en orolig brittisk miljöforskare som sa hur hon tydligt såg att de första månaderna av nedstängning världen runt gett bra klimateffekter.

Ändå var hon mer orolig än glad. Varför? Jo, för att post-pandemin befarade hon just det jag skrev innan, att våra samhällen skulle återgå till hur det var tidigare men för att ta ifatt förlusterna i en än mer intensiv takt.

Hon var alltså rädd för att de positiva klimateffekterna idag inte bara skulle försvinna efter pandemin, läget riskerar till och med att bli ännu värre än innan. Och det eftersom många verksamheter kommer att dra upp sina spakar i maxläge.

Efter det radioprogrammet satte jag mig i min trädgård och bara tittade på skogen. Vad håller vi på med, sa jag högt för mig själv. ”Vi?” sa träden och fortsatte. ”Vad håller du på med?” Jojo, men även om jag har en viss övervikt är jag liten i det stora hela. ”Pyttsan”, svarade träden, ”vi är alla individer med ansvar. Så börja där.”

Samma känsla hade jag i november när jag såg Greta-filmen. Jag var helt tagen efteråt, och filmen följdes av ett lika långt som intressant, viktigt och personligt samtal med min äldsta dotter (som jag såg filmen tillsammans med). Om allt från Gretas osannolika resa till vad som är att vänta i framtiden.

Satsningen på att föra in klimatet på kulturens fredagssidor föddes där. Tanken och förhoppningen är att under stor del av året ge plats åt ett flertal röster och perspektiv. Inte för att ifrågasätta forskningen, utan för att lyssna och lära. Öka medvetenheten. Få nya insikter och upptäckter. Jag lyssnar på träden och jo, jag vill lära mig mer. Därför tycker jag att vi alla borde lära oss lite mer.

Så fredagstexter av forskare lär det bli under året. Men också lokala inslag, unga röster, krönikor, personliga reflektioner, möten med kulturarbetare som arbetar med miljöfrågorna i sina uttryck, recensioner av böcker och andra forum (radio- och tv-program, film, utställningar) och...

Vi börjar nu.