Sveket mot de oppositionella i Vitryssland

I höstas lättade EU sina sanktioner mot Vitryssland och hävde inreseförbudet för president Aljeksandr Lukasjenka (Sverige var ett av få länder som röstade emot).

Beslutet försvarades med att regimen släppt ett antal politiska fångar, att dialog och utveckling skulle kunna leda till en demokratisk process och att landet tar allt större hänsyn till mänskliga rättigheter.

Förra veckan bjöds så Lukasjenka in till EU:s toppmöte om det östliga partnerskapsavtalet i Prag den 7 maj och innan dess är presidenten i slutet av april inbjuden till Rom för att möta Italiens utrikesminister Franco Frattini, samt påven Benedictus XVI. Inget skulle kunna vara ett större svek mot Vitrysslands oppositionella och dissidenter.

I den knapphändiga information som via svenska media når oss om situationen i vårt nästgrannland har vi enbart nyligen kunnat läsa om två uppseendeväckande händelser.

Vitrysslands internationellt mest kända författare Svetlana Aleksevitj skriver i Göteborgs-Posten om hur hon nyligen var inbjuden till en bokmässa i hemlandet, från vilket hon sedan många år befinner sig exil och i vilket hennes böcker inte får publiceras. En anmärkningsvärd händelse som också lockade storpublik och lyckliga läsare-författare-möten.

Efter mässan meddelades dock det ryska förlag som publicerat Aleksevitjs böcker att Vitryssland inte har något behov av hennes böcker och att förlaget inte är välkommet tillbaka till Vitryssland.

Vi har under våren i svenska tidningar också kunnat läsa om människorättsaktivisten Jana Poljakova från gruvstaden Saligorsk, som tidigare i år begick självmord efter upprepade misshandlingar av säkerhetspolisen. Misshandelsfall som hon anmälde och då dömdes till två och ett halvt års straffarbete – för falska anklagelser.

Det är lätt att fråga sig hur och var EU och påven har tänkt inleda sin dialog.