Sydafrika i fokus hos Foster
Åsa Foster bor i Östra Sallerup, utanför Hörby. Lugnet och tryggheten på den skånska landsbygden står i skarp kontrast till de sydafrikanska livsskildringarna i hennes novellsamling ”Man måste inte alltid tala om det”, som släpps i nästa vecka. Där är våld ett ständigt hot mot huvudpersonerna.
– Sydafrikaner har hela tiden en beredskap för att någonting kan hända. Konkret ser man det på att det finns galler för varenda fönster så att ingen ska kunna ta sig in, säger Åsa Foster.
Hon bestämde sig för att studera statsvetenskap i den sydafrikanska provinsen KwaZulu-Natal 1997, lockad av de stora politiska förändringar som landet hade gått igenom. Sedan 1990-talet har hon regelbundet rest till Sydafrika och det är även därifrån som hennes man kommer.
– Det här är förstås ingen komplett bild av Sydafrika, men det finns vissa saker som man har svårt att förhålla sig till när man som svensk kommer dit. Det är ett väldigt hårt samhälle, och det var det jag ville skriva om, säger Åsa Foster.
Hennes intresse för att skriva väcktes till liv långt före alla resor. Under uppväxten i Lund och Helsingborg slukade hon böcker och hon fick dem även upplästa för sig av sina föräldrar. När hon var mellan 18 och 19 år skrev hon sitt första bokmanus – sedan tog skrivlusten en paus i tio år.
– Jag gjorde en massa andra saker och tänkte att jag skulle plocka upp skrivandet en dag. Till slut kände jag att ”om jag verkligen vill göra det här så får jag nog ta tag i det”.
Åsa Foster började på Författarskolan vid Lunds universitet, som hon gick på i två år.
– Det som var viktigast för mig var dels att jag fick tid och utrymme till att skriva och att jag fick läsa andras texter och bli läst, säger hon.
Novellsamlingen ”Man måste inte alltid tala om det” tog Åsa Foster åtta månader att skriva, även om hon hade gått omkring med novellerna i huvudet under en längre tid. Förutom att berättelserna utspelar sig i Sydafrika i modern tid binds de även samman av ett tema.
– De handlar om ögonblicket när någonting övergår till något annat och det är det jag försöker fånga. Sedan tycker jag även att titeln binder ihop dem, för de handlar om folk som agerar på olika sätt på grund av saker som de bär med sig, men som de kanske inte kan eller vill uttrycka verbalt.
I flera av novellerna är det män som hotar tillvaron, både för sig själva och andra. Män som är våldsamma, rasistiska eller sexistiska. I novellen ”Tjugofem procent” raggar en man upp en flicka på ett köpcentrum och tar med henne hem:
”Hon är förstås för ung. Alldeles för ung. Men om det inte är jag så är det någon annan, någon annan som möter den där utmanande blicken i det barnsliga ansiktet. Någon annan som borrar in sina hårda fingrar i hennes mjuka arm och drar henne till sig.”
– Sydafrika överlag är ett väldigt konservativt samhälle där det finns tydliga roller och tydliga hierarkier, och det är klart att kvinnor lätt hamnar längst ned i hierarkin, säger Åsa Foster.
Inom kort ges novellsamlingen ut. Än så länge är hon bara lättad över att vara färdig, men som hos alla debutanter lär nervositeten förr eller senare smyga sig på.
– Jag kommer säkert tänka att jag inte ska läsa eller bry mig om recensionerna och sedan kommer jag att lusläsa dem, säger hon med ett skratt. (TT)
