Tala är silver, sucka är guld
"Suckar, suckar äro Elementet..."
Vad är egentligen det sublima? Det är större än vardagen. Det känns igen när håren reser sig på armen. Vad är då en suck? Även det en fysiskt kännbar reaktion, en djup in- och utandning. Något som även den mest praktiskt lagda person många gånger själv har erfarit. Sucken kan bestå av såväl längtan som resignation, ja, av båda delar. Men varför suckar man? Poeten och litteraturvetaren Anders Olsson föreslår i sin nya bok att sucken grundläggande är uttryck för vad vi inte förmår sätta ord på. Men som poesins ord kan närma sig.
Nu är det likafullt inte någon monografi över suckens kulturhistoria som läggs fram, utan en djupläsning av den förmodligen främste svenske poeten av alla tider, Johan Erik Stagnelius. Den blott 140-sidiga skriften opererar med en liten men hårt packad källförteckning, som i hög grad centrerats kring Stagnelius förhållande till den tyska romantiken och i synnerhet F W Schelling. Olsson går här Fredrik Bööks grunddanande Stagnelius-studier i spåren, men det är likväl långt ifrån ett tandlöst verk. Författaren gör få åthävor men motsäger likafullt kraftfullt de senaste årens Stagnelius-böcker. Nästan outtalat kancellerar han Göran Häggs mer spektakulära presentation, och i synnerhet Jan Olov Ullén i dennes förringande av nyplatonismens och särskilt gnosticismens betydelse för Stagnelius.
Gnosticismen skulle kunna kallas för en poeternas egen myt eller religion, som Darwin ett stycke i förväg påtalat skapelsens grundläggande ofullkomliga element, det ondas närvaro redan i urgrunden. En tradition som i poesin vandrat från Milton och Blake till Lenau och Baudelaire, men i Sverige fann sitt uttryck hos främst Stagnelius. Möjligen ger Olsson rentav en något överdriven bild av Stagnelius som representant för en radikalt negativ livssyn, men jag föredrar det framför Häggs och Ulléns uppenbara rationaliseringar av vår store romantiker. Stagnelius framställs här istället som en anspänd expressionist och mystiker, jag tror det ligger närmare sanningen. Stagnelius dikt både hetsar och försonar.
Smäktandet, trånandet och suckandet i romantiken blir i Anders Olssons framställning till en hela skapelsens in- och utandning, mellan begränsning och det obegränsade. Sucken ges en identitet som både kropp, bokstavligen kropp, och som ande, bokstavligen andning. Det här må vara ett verk av från det akademiska elfenbenstornet, men i bästa betydelse, som en lugn plats där det ännu kan gå att vinna ro och klarsyn. Glaspärlespelandet utesluter hos Anders Olsson inte obehagliga insikter kring hur våldet står i centrum av det västerländska eller generellt mänskliga dramat. Varje ordning är grundad på en oordning. Kaos bidar sin tid inte långt under ytans civiliserade förhållanden. I begynnelsen var natten.
Läser man sedan boken noga framträder att detta i tillägg lika mycket är en förklädd poetik. Olsson välkomnar hur det ur det gamla litterära uppdrags-beroendet till sist med romantiken bryter fram en egen delad rymd mellan poet och läsare, utanför samhällstillhörigheten eller på kant av den. Men vad har det med suckar att göra? Jo, i vad som rent ut kallas för en "maktlöshetens poetik", beskrivs hur det ur uppgivenhet inför praktiska lösningar kan födas en ny mening. Olsson styr utom religionen men beskriver ändå livsvisdomen i att finna inre värden när begäret gäckats och livet trots alla ansträngningar förblir ofullkomligt. Det är måhända inte den mest orealistiska strategin inför en framtid med krympande och rovdriftsutvunna resurser.
