Teatern spelar roll

I början av 2008 blev det känt att Unga Klara – Stockholms stadsteaters scen för utforskande barn- och ungdomsteater – stod inför kraftiga nedskärningar. I realiteten betydde det att verksamheten, som funnits sedan 1975, skulle upphöra. Efter en del turer presenterade Kulturrådet i februari 2009 en utredning som påpekar Unga Klaras kulturpolitiska och konstnärliga värde nationellt och internationellt, samt det unika laborerande arbetssättet.

I maj samma år skiljs Unga Klara från stadsteatern, för att under hösten startas om som en ideell förening (senare registrerat som ett aktiebolag efter en lyckad kapitalinsamling). Med andra ord förvandlas därmed Unga Klara från institution till fri grupp – med allt vad det innebär i form av kontinuerlig jakt på pengar för att hålla teatergrytan kokande.

Under de fyra år som gått sedan dess har man lyckats dra in pengar i verksamheten från olika håll, och i maj i år utsågs Gustav Deinoff och Farnaz Arbabi till nya konstnärliga ledare från sommaren 2014. Unga Klaras grundare Suzanne Osten kliver då åt sidan efter nästan 40 års teaterarbete, där de ungas villkor och perspektiv har satts i centrum.

Det är den här resan som Osten skildrar i sin nyutkomna dagbok ”Det allra viktigaste”. Betoningen ligger på tiden mellan 2008 och premiären i mars 2011 för det nya Unga Klaras första produktion, den starka, tudelade helaftonsföreställningen ”Uppfostrarna/De ouppfostringsbara”.

Osten är arg, frustrerad, uppgiven. Hennes utfall saknar oftast direkt adress, med undantag för den utmålade ärkefienden, Stockholms stadsteaters vd Benny Fredriksson. Så småningom blir hon alltmer revanschlysten och plöjer ner sin energi i räddandet av Unga Klara.

Mer intressant än hennes dagboksnoteringar om vilka personer hon möter, filmer hon ser och kroppsdelar som krånglar är tankarna om teaterns betydelse, potential och den benhårda tron på unga människors kreativa kapacitet. Hon ställer frågan: Är kvalitet verkligen detsamma som utsålt? Underförstått att det slags undersökande processer som ligger till grund för Unga Klaras uppsättningar inte alltid går att omgående omvandla i reda biljettsiffror – det tar tid att arbeta experimentellt, publikuppsökande och att etablera en ”dialog med ny kunskap”, och vägen är sällan spikrak.

Förekomsten av en kulturell bredd förutsätter statliga stödformer, all värdefull konst är trots allt inte kommersiellt självbärande. Men hur ska stödet utformas? De nya kulturstödsformerna i Stockholm rör för närvarande upp vredgade reaktioner. Numera söker man som kulturskapare medel för vad man säger sig vilja uppnå med en kommande produktion, snarare än som tidigare mot bakgrund av vad man hittills presterat.

Syftet är nog gott: Man vill låta andra än de redan etablerade elefanterna dansa vidare och istället bjuda upp de som hittills fått stå längs väggarna och se på. Samtidigt så är det märkligt att så att säga nollställa räkneverket – vad är poängen med att förbise det kvalitativa kunnande som mångårigt verksamma grupper har? Unga Klaras öde samspelar delvis med detta ekonomiska nytänkande.

Den i sig positiva viljan att ge nya röster chansen att höras verkar för övrigt även finnas hos den tillträdande filmkonsulenten Baker Karim – han prioriterar projekt som bär på långtgående visioner om vilket samhälle vi vill leva i framöver: Inkluderande eller exkluderande? Han talar om nya sätt att ta tillvara den svenska mångfalden.

Ja, kanske befinner vi oss just nu i ett skifte i synen på hur staten ska interagera med kulturen.

Suzanne Osten refererar den svårignorerande frågan som barnen i dagens samhälle ställer till de vuxna: Vad ska ni ha oss till? På samma sätt kan man kosta på sig att fråga: Vad ska samhället ha konsten till? För teaterns del sitter Osten inne med svaret: Den måste utsätta sig för verkliga möten och ha tid att reflektera – inte bara påstå.