Therese Uddenfeldt: ”Lösningen på våra nya problem kanske redan finns, bara vi kan tänka oss att rikta blicken bakåt i tiden.”

Krönika Artikeln publicerades
En brevbärare cyklar förbi slottet Fontainebleau, utanför Paris.
Foto: Laurent Rebours
En brevbärare cyklar förbi slottet Fontainebleau, utanför Paris.

Vad krävs egentligen för att ett samhälle ska upplevas som ”modernt”? Författaren och kulturskribenten Therese Uddenfeldt städar på vinden och upptäcker att förr eller senare svänger pendeln tillbaka.

Efter att ha skjutit upp vindstädningen länge nog kom jag äntligen till skott. Eller okej, jag ska vara ärlig: jag tog itu med vinden för att undvika ett annat projekt som kändes ännu jobbigare. Plötsligt framstod en döstädning som riktigt trevlig.

Med näsan långt nere i kartongerna hittade jag en uppsats i franska som jag skrev i min ungdom. Jag kunde inte låta bli att sätta mig ner och läsa den. Det var en studie av en kanadensisk roman, ”La Petite Poule d’Eau”, som utspelar sig på en vindpinad ö som ligger så långt norrut man kan komma och som bebos av en enda familj. De har det knapert, men de har varandra.

Under romanens gång får den isolerade familjen allt mer kontakt med den stora världen. Brevbäraren tilldelas en bil och kan plötsligt leverera post en gång i veckan. Samtidigt byggs tågnätet ut och till ön skickas flera lärare som ska undervisa barnen. Post, tåg, skola; går det att sammanfatta moderniseringen bättre?

Nu beror det visserligen på vilken tid man lever i. ”Den lilla vattenhönan” utspelade sig på 1940-talet och då var det höjden av framsteg att erbjuda samhällstjänster så nära medborgarna som möjligt.

Sextio år senare, när jag läste romanen och skrev min uppsats, var det annat ljud i skällan. Då var nämligen den motsatta processen i full gång. Jag minns att jag skrattade åt paradoxen: På 1940-talet var det modernt att öppna postkontor; på 2000-talet blev det modernt att stänga dem.

Fast det är klart – vi lever ju på många sätt i en ny värld idag. Under det halva sekel som har förflutit har den tekniska utvecklingen slagit alla med häpnad. Vi åker på semester över halva planeten och har små datorer i byxfickan, samtidigt som vi är med i bilpooler och uppsöker nätpsykologer. Vi lever helt enkelt inte som på fyrtiotalet längre. Det är kanske helt rimligt att det inte längre finns postkontor i varenda by, som det fortfarande gjorde för bara 20 år sedan.

Och ändå skulle det inte förvåna mig om pendeln håller på att svänga tillbaka. Vårt moderna samhälle är ju knappast okomplicerat. Bara för att ta två exempel: Vi svenskar förbrukar naturresurser som om vi hade fyra jordklot och nästan hälften av 15-åringarna lider av psykisk ohälsa. Vi lever alltså på ett helt ohållbart sätt och är samtidigt ledsnare än på länge. Kanske ledsnare än någonsin. På ett eller annat sätt behövs en förändring.

”Häromdagen såg jag så två tecken i tiden: mjölkbuden återuppstår i England och de franska brevbärarna har fått nya uppgifter. Om det inte varit i två tidningar på nätet som jag läste om det, hade jag kunnat tro att det varit i min dammiga uppsats om 1940-talets mest avlägsna delar av Kanada.”

Häromdagen såg jag så två tecken i tiden: mjölkbuden återuppstår i England och de franska brevbärarna har fått nya uppgifter. Om det inte varit i två tidningar på nätet som jag läste om det, hade jag kunnat tro att det varit i min dammiga uppsats om 1940-talets mest avlägsna delar av Kanada.

Det är i London som flera mjölkföretag rapporterar om en stor tillströmning av nya kunder som vill ha leverans av mjölk vid dörren. I glasflaskor. De flesta kunderna är kring 35 år, har barn och två inkomster. De är också mycket miljömedvetna: genom att välja flaskor av glas kan de undvika plast. En utlösande faktor för uppsvinget av mjölkbud verkar vara David Attenboroughs dokumentär ”Blue Planet II” som skildrar livet (bland all plast, förmodar jag) i haven.

De franska brevbärarnas nya uppdrag har inget med miljön att göra, men däremot med vår tids andra stora plåga: ensamheten. Den franska posten har nämligen lanserat tjänsten ”Vaka över mina föräldrar”. För ett par hundralappar i månaden knackar brevbäraren på hos ensamma äldre och kommer in och pratar en stund. Vanligtvis varar besöket mellan sex och femton minuter. När det är klart, får brevbäraren kundens namnteckning på skärmen som bevis för att han eller hon är vid liv, och (de vuxna) barnen får en bekräftelse på appen att föräldern mår bra. Brevbäraren kan också ta meddelanden om något behöver fixas eller köpas.

Det kan låta en aning bisarrt att det är brevbäraren och inte de egna släktingarna som ska se till att man inte dör ensam. Men å andra sidan: var det inte på sätt och vis också den funktionen som brevbäraren hade i den kanadensiska romanen? Han kom med nyheter från den stora världen, och fick samtidigt en uppdatering om att allt var ok med den i övrigt helt isolerade familjen.

”För att vaka över era föräldrar, är inget bättre än den mänskliga faktorn”, skriver det franska postverket. Och jag tänker att cirkeln sluts. Lösningen på våra nya problem kanske redan finns, bara vi kan tänka oss att rikta blicken bakåt i tiden.

Väntar nya arbetsuppgifter för morgondagens brevbärare?
Foto: Hasse Holmberg / TT
Väntar nya arbetsuppgifter för morgondagens brevbärare?
Therese Uddenfeldt, lärare, skribent och författare, bosatt utanför Kivik.
Foto: Torun Börtz
Therese Uddenfeldt, lärare, skribent och författare, bosatt utanför Kivik.

Fakta

Om skribenten

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan.

En gång i månaden, som idag, skrivs den av Therese Uddenfeldt, skribent, författare och lärare, bosatt utanför Kivik.

2016 utkom hennes bok ”Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut”. En bok om oljan, dess ändlighet och vår tids beroende av oljan.

Nästa fredag skrivs krönikan av Viktor Banke, jurist och skribent.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.