Tre böcker om SD blir som en skarp varning inför höstens val

Utvecklingen oroar många och det är ingen slump att ett flertal böcker om partiets framväxt kommer just nu. I varsin nyutgiven volym tecknar tre journalister som genom åren följt och kritiskt granskat SD – Anna-Lena Lodenius, David Baas och Gellert Tamas – partiets korta historia fram till idag. Böckerna utgör ett svar på det förändrade tonläget och en skarp varning inför höstens riksdagsval. Men de kan också läsas som ett komplement till den vitbok som skrivs på uppdrag av partiet och vars första del utkom i juli i år.

Författarnas samstämmiga budskap är att SD trots sina ansträngningar att framstå som ett ”vanligt” riksdagsparti fortfarande står långt ifrån den liberala demokratins värderingar.

Alla tre böcker tar avstamp i SD:s grundande 1988 och spårar rörelsens ursprung till kampanjen Bevara Sverige Svenskt och ett flertal nazistiska organisationer. Därifrån letar de sig på olika vägar framåt.

Lodenius ”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” väljer en kronologisk uppställning som delar in partiets historia i fem skeden. Det är en sakligt redogörande och faktaspäckad bok som utgör ett bra referensverk för den som vill fördjupa sig i ämnet. Samtidigt gör det lite plikttrogna redovisandet texten onödigt platt.

I ”Segra eller dö” slår Baas an en mer publikfriande ton med många gestaltade scener och färgstarka detaljer. Boken är underhållande utan att för den skull göra avkall på faktainnehållet. Skildringen av den svenska extremhögerns olika falanger förflyttar dock bitvis fokus bort från SD, vilket är synd.

Tamas ”Den avgörande striden” vidgar perspektivet och drar paralleller mellan SD:s framgångar och den auktoritära högerns frammarsch internationellt. Med stadig hand lotsar han läsaren genom näthat och skolskjutningar, ”alternativa fakta” och demokratier på fallrepet, och lyckas i slutändan knyta ihop de till en början spretande trådarna.

I likhet med Baas hämtar Tamas sin boktitel från Facebookinlägg postade av riksdagsledamoten och SD-ideologen Mattias Karlsson. Karlsson målar upp bilden av en existentiell kamp mellan civilisationer, ett kulturkrig vars avgörande fas utkämpas i detta nu. Det är detta synsätt som författarna menar har utgjort en grundläggande del av partiets ideologi sedan starten och gör SD till ett långt farligare hot mot vår demokratiska samhällsordning än vi i regel tror.

Som stöd för sin tes pekar författarna på kontinuiteten i partiets personsammansättning såväl som idéinnehåll sedan grundandet. Trots att ingen i partiets nuvarande ledning har nazistisk bakgrund väcker valet att ansluta sig till en rörelse med starkt rasistisk framtoning frågor. Partiledaren Jimmie Åkesson gick med i SD under tidigt nittiotal, en tid då rakade huvuden, vit makt-musik och våldsamma demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var det som utmärkte partiet. Att Åkesson skulle ha undgått att lägga märke till dessa inslag när han valde att engagera sig i SD framstår, vad han själv än säger om saken, som osannolikt.

Författarnas redogörelser för SD:s rötter kan med fördel jämföras med de historikern Tony Gustafsson gör i partiets vitboks första del. Fastän Gustafsson i stort sett tecknar samma bild av partiets ursprung är hans text sparsmakad vad gäller detaljerna och lämnar läsaren i ovisshet i fall där ord står mot ord. Därtill förklaras sällan den samhälleliga kontexten. För den som inte redan är insatt i ämnet är det exempelvis svårt att få grepp om vad ett medlemskap i Nordiska rikspartiet innebar 1988. Här utgör de tre böckernas bidrag ett värdefullt komplement.

Även idémässigt menar sig författarna se kontinuitet snarare än brott med det rasbiologiskt inspirerade tankegods som lade grunden för partiets ideologi. Trots att SD under senare år har lagt mycket möda på att städa ut de mest extrema uttrycken är förändringen i första hand kosmetisk: Partiet visar ett ansikte utåt och ett annat internt, i slutna rum eller anonyma kommentarsfält. Att journalister med jämna mellanrum kan avslöja grov rasism inom SD beror alltså inte på att enstaka rötägg har sluppit igenom partiets kontrollfilter, utan på att partiet tillåter och uppmuntrar den rasistiska jargongen så länge ingen utomstående hör.

Inte heller har det retoriska skiftet från nittiotalets ideal om ”etnisk homogenitet” och krav på ”repatriering” av invandrare till dagens tal om en ”öppen svenskhet” (som i teorin är möjlig att uppnå genom assimilering) inneburit någon egentlig kursändring. Partiets försök att definiera svenskhet som något mer och djupare än svenskt medborgarskap tenderar närmast oundvikligen att föra resonemanget tillbaka till ursprung och genetik.

Baas beskriver förtjänstfullt hur SD:s balansgång mellan rasbiologiska och ekonomiska argument mot invandring har lett fram till dagens ”folkhemsnationalism” som utmålar den nationella identiteten som en nödvändig förutsättning för samhällelig gemenskap och solidarisk välfärdspolitik. Det underliggande antagandet – att vi bara kan visa solidaritet med människor som i tillräckligt hög utsträckning liknar oss själva – är rasbiologi förklädd till psykologi.

Jag måste erkänna att avslöjandena av den utbredda och djupgående rasismen inom SD inte chockerar mig nämnvärt. Råheten till trots är ju det mesta redan känt. Behållningen av dessa skildringar är istället att de klargör systematiken i det som annars kan framstå som enskilda individers övertramp. Det skänker också ny klangbotten till Åkessons framträdanden att minnas att han sprungit ur en miljö där ord som ”babbe”, ”judesvin” och ”folkförrädare” tillhört den gängse jargongen och där brutalt våld mot såväl meningsmotståndare som offer valda utifrån hudfärg flitigt förekommit.

Det som däremot skakar om mig är skildringen av partiets auktoritära och antidemokratiska drag. Det kulturkrig som SD anser sig vara inbegripna i utkämpas med alla upptänkliga medel och på flera arenor samtidigt. Syftet är att samhällets alla organisationer och institutioner ska verka för att främja nationalismens ideal. Som Tamas visar påminner strategin om Viktor Orbáns effektiva omdaning av medier, domstolar, utbildningsväsen och kulturinstitutioner till propagandainstrument för hans eget parti. Att ledande sverigedemokrater lyfter fram Orbáns Ungern – ett land som enligt organisationen Freedom House inte längre uppfyller kriterierna för en demokrati – som ett föredöme är djupt oroväckande.

Skrämmande är också den informella makt som SD besitter utanför de traditionella institutionerna. Genom till synes harmlösa handlingar – som att lägga upp namn och adress till motståndare på partianknutna nätforum – straffar sverigedemokrater sina kritiker utan att partiet behöver ta ansvar för de hot och våldshandlingar som ofelbart följer.

Riktigt otäckt blir det när Tamas lyfter fram korrelationen mellan sverigedemokraters inlägg på sociala medier och brandattentaten mot svenska flyktingförläggningar 2015. Attackerna inleds bara dagar efter att ledare för SD i Lund postat en lista med adresser över planerade flyktingboenden och upphör två veckor senare kort efter att Jimmie Åkesson – efter massiva påtryckningar – fördömt dåden i ett Facebookinlägg.

Också här finns en tydlig parallell på den internationella arenan: Den av Donald Trump (även detta en ledare som hyllas av SD-politiker) orkestrerade stormningen av Kapitolium. I båda fallen framträder bilden av skenbart demokratiska politiker som backas upp av en armé av fotsoldater, beredda att på givet kommando ta lagen i egna händer.

Påståendet att vi befinner oss i ett kulturkrig på liv och död kan framstå som en löjlig överdrift med enda syfte att hetta upp ett ljumt debattklimat. Men att avfärda SD:s återkommande utspel som tom retorik vore ett fruktansvärt misstag. Det de tre nyutkomna böckerna visar är att vi måste börja ta extremhögerns demagoger på orden. Deras anhängare gör redan det.