Tuff tid för blivande akademiledamoten

Ingrid Carlberg sitter i Börshuset och rör snabbt på fingrarna som över ett imaginärt tangentbord. Strax före erbjudandet att träda in i Svenska Akademien i oktober förra året opererade hon nyckelbenet men drabbades av en vårdskada. Läkarna klämde åt hennes plexusnerv så att hon inte längre kunde röra sin hand eller arm, och när ständige sekreteraren Mats Malm ringde visste hon inte om hon skulle bli återställd.

– Det ligger hårt jobb bakom att jag är det nu. Jag har arbetat mer på att komma igen fysiskt än något annat, säger Ingrid Carlberg och berättar att rehabiliteringen ett tag tog flera timmar om dagen.

I februari drabbades hon dessutom av struplocksinflammation.

– Det här är ett av de mest speciella år jag har varit med om i hela mitt liv, säger hon.

Först i januari kunde Ingrid Carlberg knyta sin hand ordentligt igen. Ändå har hon hunnit sitta i arkiven och läsa på om sin företrädare Göran Malmqvists väg in i den kinesiska litteraturen. Men eftersom högtidssammankomsten vid inträdet blir digital på grund av coronapandemin är talet nu uppskjutet till december.

Att tålmodigt leta i arkiven är hennes metod: det var så hon mejslade fram sina hyllade biografier om Raoul Wallenberg och Alfred Nobel.

– Om du vill skriva en levande berättelse måste du bottna i historiska fakta men också i miljöer, stämningar och känslor. Få kläm på vad som är den egentliga berättelsen. Sedan jag var journalist på DN har jag alltid strävat efter att komma lite längre i sakdjup och därifrån skriva en berättelse. Så har jag gjort med talet till Akademien också, säger hon.

Det som triggade henne inför boken om Raoul Wallenberg var att ingen hade gjort fotarbetet. Att skriva den romantiserade berättelsen om hjälten är lätt, menar hon, men framhåller att historien är mer komplex än så. Ingen hade skildrat hela hans öde, utifrån primärkällor. Samma situation lockade henne att skriva om Alfred Nobel.

– Den gemensamma nämnaren är kända berättelser som man tycker att man vet allt om, men där jag känner "om man gräver lite till kan man få fram en fördjupad och mer sann berättelse". Det har varit något slags riktmärke. En kittlande känsla i magen av att här finns det en verkligt spännande historia, om man bara orkar göra researchen.

Skrivandet är något som Ingrid Carlberg har dragits till i hela sitt liv. Att det var journalistiken hon sökte sig till sätter hon delvis i samband med den jantelag som genomsyrade hennes barndoms Surahammar.

– Det var inte så att man ostraffat kunde säga att man ville bli författare i den bruksort där jag växte upp. Men lokaltidningen var väldigt närvarande och det var lättare att smälta in om man sade att man ville bli journalist.

I takt med ett ökat samhällsintresse passade det henne också allt bättre att gräva fram nyheter. Riktigt rätt blev det då hon började arbeta med berättande reportage för DN, när tidningen gjorde en satsning på "new journalism", den litterära journalistik som Tom Wolfe lanserade på 1960-talet. Ett av Carlbergs reportage blev grunden till hennes första bok i genren sakprosa: "Pillret".

Att någon med hennes bakgrund kunde väljas in i Akademien förvånade Ingrid Carlberg. Men chocken hon upplevde då har släppt. Hon känner entusiasm och ödmjukhet inför att komma in i Börshuset och "hänga kappan längst ner". Samtidigt brinner hon för att lyfta fram sakprosan – tanken på den uppgiften gav henne lustkänslan som behövdes för att tacka ja.

– Jag tycker ibland att man reducerar böcker som handlar om verkligheten till doktorsavhandlingar och faktaböcker, när det finns en växande litteratur som faktiskt står på egna ben av rent litterära skäl, säger hon.

Sakprosan blir också särskilt viktig i en tid som domineras av desinformation och historieförfalskning, och där gränserna flyter mellan vad som är sant och falskt.

– Då tror jag inte det är fel om vi ger mer utrymme till litteratur om verkligheten också, som baseras på fakta.

Svenska Akademiens uppgift har aldrig har varit mer angelägen, tycker Ingrid Carlberg. Hon var kritisk till hur en del av de senaste årens kontroverser hanterades. Samtidigt upplever hon att institutionen nu har vänt blad.

– Man har tagit ett tydligt steg vidare och ser framåt. Det känns som en stark Akademi, säger hon.

Mer än någonsin ser hon arbetet med det svenska språket och läsfrämjandet som ödesfrågor för demokratin.

– Vi har skolelever som inte klarar av att läsa långa texter överhuvudtaget. Och hur digitaliserade vi än blir kommer förmågan att läsa hela tiden att vara avgörande för samhällsdebatten. Jag tror inte att demokratin överlever i twitterflöden.

Elin Swedenmark/TT