Två temperament Gynning

Jag känner Agneta Gynning sedan tidigare konstrundor. Hennes mjukt formade och sensuella skulpturer har alltid tillhört favoriterna. Carolina Gynning känner jag inte alls, vet bara vad som står i tidningarna, att hon är programledare och syns i alla möjliga sammanhang, att hon skrivit en bok om sig själv och att hon är uppvuxen på Falsterbonäset.

Vad jag inte visste var att hon ärvt sina tidigare släktingars konstnärliga begåvning. Det är ju inte helt ovanligt att kändisar ger sig på olika genrer men för det mesta blir det inte så bra. Carolina Gynning är ett undantag. Nästan ingenting blev som jag hade förväntat med mina fördomar i ryggsäcken när jag kom hem till Agneta Gynning i Malmö där dottern var på besök för att få arbetsro och måla.

När vi genast ville ta del av dotterns och moderns konst nere i källaren tog ett intensivt samtal sin början. Och skillnaden i deras temperament blev tydlig. Carolina berättar stort och yvigt med massor av roliga utvikningar om sin konst, medan Agneta lugnt småler och lägger in en kommentar lite här och där.

– Jag har hållit på med bilder så länge jag minns, jag kan inte klara mig utan att måla eller rita. Jag har precis kommit hem från några veckors jobb i Japan och där var jag tvungen att köpa ett block och färgpennor för att stå ut med stressen. Att måla är för mig terapi, jag får ur mig känslor och mår bra av att måla, förklarar Carolina.

Skillnaden som personer är stor. Skillnaden är ännu tydligare i deras konst. Agneta jobbar för det mesta i mjuka, inbjudande former – man måste bara ta på hennes skulpturer, och det finns en tyst, dynamisk sensualism i figurerna.

De är egentligen enkla formmässigt men exakta och väl balanserade och hon behandlar materialet; brons, lera och marmor, med stor respekt. Det är ett meditativt skapande som man blir lugn av. Den skildrar inte konflikter och rädsla utan lyfter mer fram det positiva.

Carolina målar som om det gällde livet och frågan är om det inte gör det också. Det är dramatiska, grova och färgstarka bilder som är upplagda med snabba, rejäla och spontana penseldrag – det är ett emotionellt utbrott, ett vrål, ett knytnävsslag. Jag frågar henne om det är rätt tänkt att se bilderna som självporträtt.

– Inte som försök att måla av mig själv som jag ser ut utan i så fall mer som jag känner mig just i det ögonblicket då jag målar. Och, som du säger, det går undan när jag målar. Jag planerar aldrig bilden utan kör bara igång och låter bilden skapa sig själv. Det är väl klart att det finns mycket av mina egna känslor i bilderna. I Carolina Gynnings nya måleri dominerar färgen dominerar så det sticker i ögonen, formen är våldsam och grov och inte sällan finns det skrämmande detaljer som förstörda ögon eller förvridna munnar.

Och det viktigaste av allt; hon förefaller ha hittat sin stil. Målningarna i påskutställningen bär på ett tydligt släktskap.

Utställningen visas i påsk på Ystads Saltsjöbad.