Ulrika Wirdebo: Ulrika Wirdebo: Vinet flödar friskt i dagens feelgood

För ett par dagar sedan följde jag och maken med våra vänner på en vinresa. Det var enbart Rhoneviner som skulle avsmakas så jag såg fram emot en härlig septemberhelg i Frankrike. Döm om min förvåning när det visade sig att Rhonedalen numera sträcker sig ända upp till Köpenhamn! Längre än så kom vi nämligen inte.

På en ekologisk vingård i utkanten av stan samlades 100-tals vinproducenter, säljare och köpare för att diskutera och njuta av just Rhoneviner. För en amatör lät utbudet lite smalt, det finns ju så mycket mer. Vad är det för fel på Champagnedistriktet till exempel? Där finns det väl också en del hyfsade drycker?

Men jag hade inte behövt oroa mig, det rådde inte någon brist på druvdrycker. På fem timmar hade vi möjlighet att prova 100 olika viner som alla smakade olika. Påstod dom som begrep sig på. Själv smakade jag inte ens en fjärdedel men tyckte nog att många var väldigt lika. Och då menar jag inte bara färgen, den var övervägande röd.

Jag vet inte om ni varit i närheten av folk som provar vin men jag kan absolut rekommendera ett besök hos någon entusiast. Det snurras, tittas, luktas och sörplas så det står härliga till. Därefter känns det som om tiden stannar, i alla fall för oss som tittar på. Plötsligt står konnässören helt stilla och tyst med slutna ögon och låter sig fyllas av vinet.

Alltså sinnena fylls av vinet, inte magen. Det är nästan så att publiken håller andan medan vi väntar på domen – kommer hen att svälja eller spotta? (Nu måste jag i ärlighetens namn erkänna att det inte var många som spottade i glaset på just den här vinfestivalen men det finns ju andra tillställningar.) När avsmakaren är nöjd kommer det bästa; beskrivningen av vinets smak, doft och utseende. Begrepp som moget läder, daggfriska ekblad eller ros med en antydan av rök tycks helt normala i sammanhanget och publiken nickar instämmande.

En gång i min ungdom deltog jag i en vinprovning på Östermalm. Jag hälsade på en kompis så det var bara att hänga med på helgens aktiviteter. Det visade sig att paret vi besökte hade flugit ner till Australien och köpt diverse vita viner som vi nu skulle prova. Det var med nöd och näppe jag lät bli att säga ”vitt viiiiin och biskviiiier” på hittepå-stockholmska men jag lyckades för en gångs skull förbli tyst. Den kvällen kändes som ett besök i ett parallellt universum. Det var inte mycket jag förstod av det som sas och det berodde inte bara på dialekten.

Men vad har nu allt det här vinpratet med feelgood att göra tänker ni. Med undantag för lite rosa bubbel med väninnorna är det väl te, scones och bakelser som gäller? Jag var av samma uppfattning tills jag nyligen började gräva lite djupare i genren och insåg att vinet faktiskt flödar friskt utmed såväl korniska kullar som skotska glens i dagens feelgood. Detta trots att författare, på förlagets inrådan, tvingas stryka många vin-relaterade scener för att inte skrämma bort tedrickarna. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket vin som egentligen gick åt när boken skrevs? I originalmanuset alltså, inte hemma hos författaren. Det sistnämnda lär förbli en yrkeshemlighet.

Även om jag bor i VINslöv måste jag erkänna att jag föredrar hemkokt jordgubbssaft framför sur jäst druvsaft. Problemet är bara att saft funkar riktigt dåligt ihop med franska och italienska rätter så ibland får jag offra mig. Jag vet att belöningen väntar runt hörnet; en ljuvlig efterrätt serverad med espresso och ett sött dessertvin – ett vin med smak av änglaäpplen och himmelhallon.