USA riktar blicken mot det afroamerikanska

I New York är sökarljuset inställt på kreativa personer med afrikan-amerikansk bakgrund. Det märks i annonser, tidningar, på tv-skärmen och i utställningar. Men varför nu, kort tid efter Barack Obamas valseger? Kan det bero på att presidenten, hans hustru Michelle och flera av de nära medarbetarna har denna bakgrund? Om Hillary Clinton, eller en annan kvinna, hade vunnit presidentvalet – hade fler kvinnor inom film och konstvärlden fått uppmärksamhet? Skulle det då äntligen vara kvinnornas tur?

Stadens mest uppmärksammade utställning just nu, ”Blues for Smoke” på Whitney Museum (sista dag 28/4), sammanställer musik och konst från en tidsperiod. Här visas fotografier av de kända musikerna tagna av afrikanamerikanska fotografer, som Coltrane – med saxofonen i en svit av svartvita bilder från 1956 av Roy DeCarava. Dokumentärfotografier ställer fattigdomen, slummen, dansandet och klubbarna i fokus. En ung Billie Holiday ler mot DeCaravas kamera och ett par dansar förälskat.

Whitneys salar fylls av blues och country i en genial sammankoppling mellan musik och konst. Publiken trängs kring hörlurar till videos och filmer med ståuppare, musiker och från kända konserter. Skivomslag sammanfattar utställningens budskap - ”This is our music” med The Ornette Coleman Quartet och en bild av fyra unga afrikanamerikaner, samt ”Blues People. Negro Music in White America”, LeRoi Jones, 1963.

Konsten är delvis knuten nära musiken som målade porträtt av musiker eller av dansare, men ibland är sambanden lösare. David Hammons, en av de mest respekterade samtida konstnärerna med afrikanamerikansk bakgrund, är en självklar utställare med flera installationer, till exempel ”Chasing the Blue Train” och ”Rocky”.

Kara Walkers sorgliga filmade kasperdockor från slavtidens missförhållanden och våld framkallar mina tårar. Walker gräver djupt och ilsket i de sexuella övergreppen som vita män utsatte kvinnliga slavar för. Malvin Edwards skulpturer gjorda av slavkedjor visar brutalitetens nakenhet, ”Write When You Can” (1991).

Samtidigt ägnar New Yorks största galleri, Gagosian Gallery, Jean-Michel Basquiat, konstgeniet som dog av en överdos som ung, en separatutställning (sista dag 6/4).

Att Amerikas historia är upprörande våldsam framkommer tydligt i denna utställning, som riktar sitt fokus mot den nya musiken, i grunden skapad av slavar. Vemodet i musiken speglas i familjebilderna där männen är frånvarande och kvinnorna lämnas ensamma med barnen. Fattigdomen tär på stoltheten, ilska och vanmakt pyser ut i hemmen.

Temat återkommer i två aktuella filmer: ”Lincoln”, om slaveriets upphörande politiskt och Tarantinos ”Django Unchained” – med hög våldsoktan. Båda speglar det stora intresset för USA:s rasistiska historia.

Hela den afrikanamerikanska kulturen är genomsyrad av sorg och våld ända in till våra dagar, vilket också dominerar de utställningar och filmer som berör ämnet.

Att vara en minoritet , kopplat till majoritetens maktmissbruk, utgör problematikens kärna. Demokratin är grunden för förbättrade förhållanden, men jämlikhet saknas i USA trots landets långa historia och erfarenhet av samexistens.