Vad är det för fel på det vardagliga hjältemodet?

Hemma i Tjörnarp igen! Dagsverket klart för ögonblicket hemma hos greven. Han behöver vila från mig, säger dom. Sanningen att säga behöver jag vila från honom också. Han övermatar mig med godis och jag förstår att det är god vilja men ett kilo valnötter om dan belastar så klart den adliga hushållsbudgeten.

En vacker dag har han ingen mat på bordet och då kanske blicken faller på mig. Jag kanske blir tvungen att rädda nåns liv. Ja sånt kan man få för sig.

Det är bra att vara tung. Särskilt när det är nyis. På en påskfrusen Tjörnarpssjö kraschar man igenom redan i strandkanten. Men en fjäderlätt dyrhund som Robin Risotto, han hinner lång ut innan det knakar.

Det hände igår. Matte gick och drömde, över nån lyckad formulering förmodar jag, och plötsligt hade dyrhunden brakat igenom isen långt ut på sjön. Matte skrek, Robin skrek där han låg och krafsade hjälplöst på den hala iskanten. I sina försök att nå ut till dyrhunden brakade matte också igenom isen. Bara huvudet stack upp. Men hon bankade sönder isen flak för flak ända ut till hunden, fick tag i halsbandet och halade in honom.

Sen gick de hem i minusgraderna.

Det var en syn att se. Djupfryste Robin klirrade som en kristallkrona och matte såg ut som ett senkommet glaserat påskägg i sin stelfrysta röda dunjacka. Men de var glada.

- Jag har räddat Robins liv, sa matte stolt när läpparna hade tinat.

Då blev jag svartsjuk. Är det nåt att stoltsera med?

- Du räddar ju mitt liv också! grymtade jag.

- Gör jag? sa matte. När då?

- Varje gång du ger mig mat! Det har du gjort… i nitton månader! Två gånger om dan! Över tusen gånger har du räddat mitt liv! Men det skryter du aldrig om!

Där fick jag in en fullträff. Matte stod och stirrade på mig med gapande mun.

Ja, så där är det jämt med matte. Det måste vara sån faslig dramatik jämt. Som om inte det vanliga vardagliga hjältemodet skulle vara bra nog. Det sa jag till henne och jag märkte nog att hon blev lite tagen.

- Vi räddar ju livet på varandra hela tiden, varje dag, fortsatte jag. Du matar mig och jag tvingar dig att stiga upp om morgonen och sköta ditt jobb så du får råd att åka till Lantmännen. Och vi snackar om livet och du gör berättelser av det och skriver i tidningen och får pengar, ja du ser, vi räddar ju livet på varandra varenda sekund -

Matte stod och lyssnade.

- Du har rätt Carmen, sa hon till sist. Jag ska lära mig att uppskatta det långsamma hjältemodet.

Hon började direkt. Det tog tio minuter för henne att bända loss fötterna från marken och en kvart att lyfta armen till dörrhandtaget.

Att vara djupfryst är en bra början på det långsamma hjältemodet.kultur@kristianstadsbladet.se