Vägarna som leder till Poe-deltat
Poe upptäcker man inte, Poe hittar man tillbaka till. Som tioåring frågar man efter spökhistorier. Edgar Allan Poe! säger någon välmenande vuxen och vi läser några noveller: "Den svarta katten", "Morden på Rue Morgue", "Brunnen och pendeln" och någon mer. Nästa gång man stöter på Poe är på gymnasiet, då som poet. Vi läser den tekniskt perfekta "Korpen" och säger jaha. Går sedan vidare till Rimbaud eller Ginsberg.
Men efter ytterligare några år, när livet börjar på allvar, hittar vi tillbaka till Poe. Kanske behöver vi en knuff i rätt riktning för att inse att Poe inte bara är för barn och ungdomar. Att han kanske inte alls är det. Det kan vara Lacans kommentar till "Det stulna brevet", en text som faktiskt är kul även för den som normalt finner psykoanalytisk litteraturanalys lite löjlig. Om man gillar Borges måste man läsa "The Mystery to a Solution" av J. T. Irwin. Titeln till trots handlar den om mycket mer än deckargåtor. Bland annat hur Borges noveller från 1940-talet verkar korrespondera med Poes från 1840-talet. Antagligen räcker detta som bredvidläsningslitteratur. Vad var det absolut bästa Poe skrev? Allt var inte bra. Vissa noveller och de flesta kåserier är misslyckade försök att vara rolig. Jag tror inte att man skrattade särskilt mycket åt dem på 1800-talet heller. Den poesi Poe skrev, inspirerad av de engelska romantikerna, skulle översättas och introduceras av Baudelaire och utöva inflytande på de tidiga modernisterna. Men handen på hjärtat: det är deras dikter vi läser, inte Poes.
Det är novellerna som är Poes viktigaste bidrag till mänskligheten. En favorit är "Huset Ushers fall". Första gången är den bara en spektakulär gotisk skräcknovell. Men tittar man lite närmare på den känns den mer som en sinnrikt komponerad dikt förklädd till novell. Beskrivningen av huset upprepas uppochnedvänd i vattenspeglingen. Usher sjunger en ballad som berättar samma historia som han själv är med i. Oturligt nog förmådde inte Poes samtid tillfullo uppskatta hans storhet. Delvis, förmodligen, för att han var en ganska besvärlig person. Han fick aldrig någon riktig chans att utveckla sig i ett större format. Men hans enda fullbordade roman, "Arthur Gordon Pym" (1838), är absolut läsvärd. Den uppvisar en antydan till komposition i de fyra resor huvudpersonen gör. Likheten med "Gullivers resor" är troligen oavsiktlig, men effektfull. På en och samma gång läser vi en sjöroman, en rysare, en fantasyhistoria och kanske något annat också… en utvecklingsroman? Boken slutar med berättarens försvinnande, vilket gett upphov till mängd olika tolkningar: religiösa, psykoanalytiska, berättartekniska.
T. S. Eliot fnyste åt Poe och menade att även om han var en skicklig rimsmed lyckades han aldrig nå förbi förpuberteten utvecklingsmässigt. Men Pym är inget för tioåringar, medan gymnasisterna skulle få ut mer av den än av "Korpen" om de gavs chansen.
Två år efter Pym påbörjade Poe ett annat längre verk. Sex avsnitt hann han leverera av "Julius Rodman" innan han och den publicerande tidskriftens ägare blev osams. Allt som allt blev det något hundratal sidor. Äventyret, som utspelar sig i den amerikanska vildmarken, bland indianer och vilda djur, fick aldrig något slut. Denna oavslutade text brukar glömmas bort när Poes verk listas. Få känner till dess existens. Poe betraktas som pionjär när det gäller flera populärlitterära genrer – deckare, fantasy och rysare. Egentligen borde man foga även vilda västernromanen till denna lista.
Det finns ytterligare ett längre verk av Poe, "Eureka". Det är en filosofisk essä om hur allting i tillvaron fungerar. Poes liv är nästan lika gåtfullt som de litterära verken. Han ägnade sig åt identitetslekar. Han och den två år äldre brodern Henry Poe publicerade båda dikter, ibland till förväxling lika. Edgar Allan Poe lånade delar av sin mer bereste broders liv när han gjorde en självbiografisk skiss. Ibland använde han även broderns namn, som pseudonym eller med syfte att undkomma spelskulder. Möjligen var bröderna utseendemässigt lika. Vi kan inte veta, för det finns inga bevarade bilder av Henry.
Poe gifte sig med sin trettonåriga kusin Virginia. Skandaläktenskapet gjorde det inte lättare för honom att bli respekterad i kulturlivet. Poe hävdade att han inte låg med flickhustrun förrän hon var sexton. Vissa forskare tvivlar på att Poe överhuvudtaget hade sex. Eliot skulle förmodligen ha gått på deras linje. Virginias mor, Poes faster, var hushållets tredje permanenta medlem. Man kan fråga sig om han verkligen ville ha sitt liv så här konstigt inrättat, eller om han gav efter för påtryckningar av något slag från omgivningen?
Även omständigheterna kring Poes död 1849 är mystiska. Enligt en teori blev han drogad och utnyttjad som röstare av skumma valfunktionärer, enligt en annan fick han rabies. Men det fanns ingen Dupin på plats som kunde lista ut vad som hänt.
