unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

"Varje dag drar vita fördelar av den rasistiska världsordningen"

Hur kan vi nå fram till en postrasistisk värld när de flesta inte erkänner sin del av rasismen? Den frågan ställer sig idéhistorikern Mikela Lundahl Hero i dagens essä. Ett första steg är att se den verklighet som alla ickevita lever i, och därefter ta ställning mot den. Black lives matter har lyft fram orättvisorna, men kan också presidentvalet i USA förändra situationen?
Deja, 6 år gammal, deltar i en Black Lives Matter-protest.
Deja, 6 år gammal, deltar i en Black Lives Matter-protest.
Foto: Morry Gash
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Europa är omöjligt att försvara.” Så skrev den martinikanska antikoloniala författaren Aimé Césaire 1955 i essän ”Om kolonialismen”, utifrån en position som koloniserad av Frankrike och som en del av det poetisktpolitiska kollektivet ”negritude”. Hans poäng var att Europa var genomsyrat av sin blodiga koloniala historia.

Några år senare skrev den amerikanske författaren och debattören James Baldwin i en novell om Louisa, en afrikanamerikansk kvinna som ”aldrig hade kunnat tala så här [öppet] med en vit person tidigare.” I novellen utspelades detta i Paris, och den vita personen i samtalet var en svensk kvinna.

Hon skildras som helt annorlunda än de vita Louisa och hennes bror – make till den svenska kvinnan – känner från sitt hemland USA. Baldwin är tämligen generös mot Europa i novellen, USA däremot beskrivs som en mycket svår plats för svarta att leva på.

Skyddar de vita

Svarta européer (som Césaire som delvis levde och verkade här, och genom kolonisationen var fransk medborgare) har, liksom afrikanamerikaner, under lång tid erfarit att på ”andra” sidan Atlanten var den rasistiska regimen annorlunda.

Det är som att rasismen är ”riggad” åt den egna befolkningen, och inte i samma utsträckning träffar dem som inte är del av det egna förtryckssystemet. Den tycks utformad så att den skyddar den vita överhögheten mot närhet och identifikation med dem som bär upp de egna privilegierna, och samtidigt avhumaniserar dessa. Den skyddar föreställt goda vita samhällsbärare från att känna smärtan från det sår som historien av slaveri alternativt kolonisation huggit i samhällskroppen, och som dagens europeiska och nordamerikanska demokratier fortsatt håller öppet genom att motarbeta läkning, och genom att hugga nya sår, till exempel genom den restriktiva migrationspolitiken.

En av många Black lives matter-protester från i somras. Här från huvudstaden i USA, Washington, i slutet av augusti.
En av många Black lives matter-protester från i somras. Här från huvudstaden i USA, Washington, i slutet av augusti.
Foto: Alex Brandon

Förstå vår roll

De historiska olikheterna mellan Europa och USA och de olika roller de spelar i den koloniala historien – till vilken också slaveriet hör – förefaller alltså medföra en viss lättnad för svarta människor när de befinner sig i annan rasistisk kontext, eftersom de inte är en del av dess rasistiska urscen och därmed inte påminner om smärtan och skammen detta sår utgör.

Jag tror vi måste ha dessa olikheter klara för oss när vi följer händelserna i USA. Inte för att frestas att tro att vi – som den svenska kvinnan i Baldwins novell – skulle vara oskyldiga i det rasistiska drama som plågat en stor del av världen åtminstone de senaste 500 åren. Tvärtom: för att bättre förstå vilken roll vi själva spelar.

quote
Även vita svenskar (och andra européer) har genom tiderna använt USA för att bekräfta sig som öppna och ickerasistiska. Det har vi kunnat göra för att vår egen rasistiska regim till stor del är osynlig för oss.

Även vita svenskar (och andra européer) har genom tiderna använt USA för att bekräfta sig som öppna och ickerasistiska. Det har vi kunnat göra för att vår egen rasistiska regim till stor del är osynlig för oss. Det är dess främsta styrka i en tid som fortfarande tror sig präglad av upplysningens ideal om frihet och jämlikhet. Rasism i en demokrati fungerar bäst om den inte erfars av den vita överhögheten utan i någorlunda tysthet fortsätter att göra våra liv behagliga och hyfsat friktionsfria. Så fungerar det i USA likväl som i Europa.

Många vita i USA föreställer sig att de inte är rasister. Som i händelsen i maj, strax innan George Floyd mördades av polisen, när den vita kvinnan ringde polisen när en svart man bad henne hålla koll på sin hund i Central Park. Amy Cooper försökte senare försvara sig genom att deklarera att ”jag är inte rasist”. Hon tycktes föreställa sig att hon kunde ställa sig utanför en av sitt samhälles grundläggande konflikter, och att hennes handlingar inte med nödvändighet skrivs in i den.

Det kan hända att hon faktiskt upplevde att hon ”bara” såg en stor man vars kommentar fick henne att känna sig hotad. Men faktum är att mannen var svart, och hon var vit, och ingen av dem kan ställa sig utanför den urgamla tropen (föreställningen) om att vita kvinnor behöver beskyddas från vildarna. Hennes telefonsamtal till polisen vittnar om hur hon spelar med i detta drama, och hon och hennes handling placerar sig på denna väl upptrampade rasistiska väg.

Förtrycktas röster inte hörs

Historien med Cooper vs Cooper (mannen heter Christian Cooper) visar övertygande att det inte spelar någon roll vem den svarta personen är när det gäller risken att bli rasprofilerad. Författaren och förläggaren Christian Cooper var ute och fågelskådade, han är alltså en väletablerad och välutbildad person, som vid tillfället endast stör fåglar med sin kikare. Men tropen om män i parker, och i kombination med den om svarta män och vita kvinnor, överskuggar hela situationen.

Gayatri Spivak skrev för länge sedan texten ”Kan den subalterna tala?”, om hur förtrycktas röster inte kan höras genom de filter som den koloniala, rasistiska, misogyna, homofoba ordningen lägger över alla – faktiskt också över de som tillhör normen.

I detta fall kanske inte Amy Cooper kunde ställa sig utanför sig själv som vit kvinna utan ”tvingades” uppfatta sig som ett potentiellt offer för den välkända våldsamma svarta maskuliniteten. Trots att de bilder vi sett av Christian Cooper tydligt visar upp en sofistikerad och välutbildad person, så kan tydligen Amy Cooper inte se något annat än en hotfull svart man. Och detta trots att hon alltså inte känner sig som en rasist. Men hon agerar helt i enlighet med den rasistiska logik som dominerar hennes sammanhang. Och det är måhända inte hennes fel. Helt fel är det däremot att hon tror att hon kan ställa sig utanför den.

En flicka med munskydd under en Black Lives Matter-demonstration i London. På munskyddet står det "jag kan inte andas" – de ord den svarte amerikanen George Floyd sa när en polisman tryckte sitt knä mot hans nacke. Floyd avled kort därpå.
En flicka med munskydd under en Black Lives Matter-demonstration i London. På munskyddet står det "jag kan inte andas" – de ord den svarte amerikanen George Floyd sa när en polisman tryckte sitt knä mot hans nacke. Floyd avled kort därpå.
Foto: Frank Augstein/AP/TT

Antirasister måste erkänna rasismen

Enligt den samtida afrikanamerikanska författaren och historikern Ibram X. Kendi måste varje antirasist erkänna rasismen i samhället och hos sig själv. Erkännandet är en nödvändig förutsättning för antirasismen eftersom det inte går att inte vara rasist i vårt samhälle (något som den afrosvenska journalisten Oivvio Polite skrev om redan för drygt tjugo år sedan i en text som heter ”Vi är alla rasister”).

Att förneka den genomsyrande rasismen är i sig en rasistisk handling som bortser från den verklighet som alla ickevita lever i. All antirasism måste börja i att erkänna denna verklighet och sin egen delaktighet däri. Alltför många gör tvärtom, de tror att de aktivt kan ställa sig utanför historien och sitt samhälle och svära sig fria från rasismen däri. Eller ännu vanligare, de förnekar att samhället alls är rasistiskt.

BLM – Black lives matter – kan ses som en reaktion på denna utdragna förnekelse, på att varje händelse eller ”incident” förklaras och beskrivs med andra förklaringsmodeller, som att det var något i denna person, eller dennes beteende – alltså inte att den är svart – som provocerade fram våldet som riktades mot den.

quote
Att poängtera just svartas livs värde handlar inte om att bagatellisera andra liv, utan om att fokusera på att så många dör just som svarta – på grund av sin svarthet, att de mäts med den vita överhöghetens måttstock och avhumaniseras och reduceras till något som endast finns i betraktarens öga, inte får vara de komplexa unika individer de är.

Att svarthet och rasismen mot svarta ständigt bagatelliseras eller ses som oväsentligt från majoritetssamhället utgör bakgrunden till att samlas just som svarta, och under baneret svarta liv räknas. Att poängtera just svartas livs värde handlar inte om att bagatellisera andra liv, utan om att fokusera på att så många dör just som svarta – på grund av sin svarthet, att de mäts med den vita överhöghetens måttstock och avhumaniseras och reduceras till något som endast finns i betraktarens öga, inte får vara de komplexa unika individer de är.

En postrasistisk värld

Hur kan vi nå fram till en postrasistisk värld när de flesta inte erkänner sin del av rasismen? Och ”sin del” handlar inte huruvida man röstar på SD, uttrycker sig rasistiskt, utan om dagliga val: som att hellre flytta sin unge från en stökig skola än att kämpa för att den stökiga skolan ska bli bättre för alla; att handla falafel för nästan ingenting på härliga Möllan för att det är så gott och billigt (trots att man någonstans i bakhuvudet vet att de som jobbar där sannolikt är papperslösa som jobbar för slavlöner).

Det handlar om att inse att även om vi inte skapade den rasistiska världsordningen drar vi som vita dagligen fördelar av den (liksom män, heterosexuella, cispersoner, medelklassen drar fördelar av ett system som de inte själva skapat men som är riggat för att de/vi ska kunna leva någorlunda goda liv). Att erkänna att det är så, och att ställa upp på att vara en del av att ändra på det. I sitt dagliga liv.

När George Floyd mördades och denna pågående våg av BLM-protester startade, sammanföll det med flera andra viktiga saker. Dels den pågående pandemin som överallt i världen drabbar underprivilegierade hårdare: de har oftare sämre anställningsförhållanden och är därför lättare att göra sig av med.

Deras redan låga löner ska försörja fler, de hade redan mindre marginaler, de bor oftare tillsammans med flera och har därmed svårare att fysiskt distansera sig, och slutligen har de, om de alls har jobb, oftare jobb där fysisk distansering och hemarbete inte är ett alternativ. De tvingas helt enkelt att ta större risker för att både försörja sig själva, och alla oss andra som kan beställa hem mat och andra ”livsnödvändigheter”, och jobba hemifrån, med sina liv som insats. Detta gäller i Sverige likväl som i USA.

Men i USA är anställningsvillkoren ännu sämre, och klasskillnaderna större (även om de ökar snabbt i Sverige). För många afrikanamerikaner innebär covid-19 att deras liv bokstavligen står på spel. Rebecca Solnit skrev i juni, i samband med de första protesterna efter att George Floyd mördades, att ”när de protesterar, de svarta som är mest utsatta för polisbrutalitet och av 400 års fattigdom, avhumanisering, och berövade på basala rättigheter och jämlikhet, är de som människor instängda i ett brinnande hus som försöker bryta sig ut.”

Detta kan sannolikt inte ett maktskifte i Vita huset ändra på, men möjligen kan det bidra till att vägen ut ur huset inte blockeras.

Av: Mikela Lundahl Hero

quote
När de protesterar, de svarta som är mest utsatta för polisbrutalitet och av 400 års fattigdom, avhumanisering, och berövade på basala rättigheter och jämlikhet, är de som människor instängda i ett brinnande hus som försöker bryta sig ut.
Knuten näve med svart handske under en Black lives matter-demonstrationen i Göteborg.
Knuten näve med svart handske under en Black lives matter-demonstrationen i Göteborg.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Fakta

Om skribenten

En gång i veckan publiceras en essä på kultursidan. Idag är den skriven av Mikela Lundahl Hero, idéhistoriker vid Göteborgs universitet.
I texten nämnd följande verk:
James Baldwin: “This Morning, This Evening, So Soon”, (1960)
Aimé Césaire: ”Om kolonialismen”, (1955)
Ibram X. Kendi: ”How to Be an Antiracist”, (2019)
Oivvio Polite: ”Vi är alla rasister”, i ”White like me”, (2007)
Rebecca Solnit: ”As the George Floyd” (2020)