Annons

Vass roman till brädden fylld med svart humor

Lisa Marques Jagemark läser en vass, skruvad Malmöskildring. Den svarta humorn lyckas dock inte hålla ihop Adolfssons filmiska roman.
Litteratur • Publicerad 25 april 2020
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Josephine Adolfsson.
Josephine Adolfsson.Foto: Miriam Preis

Rippad

Roman

Författare: Josefine Adolfsson

Förlag: Natur & Kultur

”Jag tjänar, fixar, hustlar, vrider och vänder. Klarar mig, hushåller, cashar in och slösar. Jobbar svart, horar vitt, servar randigt, rutigt och prickigt. Det finns nog ingenting jag inte sålt, ingen kroppsdel eller gest jag inte funderat över värdet på.”

Julias vardag består av en omöblerad lägenhet, svarta städjobb, rippade gymkort, droger och ett konstant byte av tjänster och gentjänster bortom begrepp som gigekonomi eller lagligt och olagligt.

”Något håller på att förändras och riskerar att rubba den rådande terrorbalansen i Julias liv. Allt ska ställas på sin spets, kort sagt.”
Annons

Så bestämmer sig Julias kärlek Yara för att lämna Sverige och ta ett mer meningsfullt jobb i Brasilien, samtidigt som hennes mammas kombination av alkoholmissbruk och demens eskalerar och bästa vännen Omid tjatar allt mer om att hon ska börja sälja sex.

Något håller på att förändras och riskerar att rubba den rådande terrorbalansen i Julias liv. Allt ska ställas på sin spets, kort sagt.

Författaren, dramatikern och dokumentärskaparen Josefine Adolfsson målar upp ett mörkt, skruvat men kanske ändå inte helt osannolikt Malmö/Köpenhamn i ”Rippad”. Och hon fyller romanen till brädden med svart humor, tillspetsade situationer och en stark känsla för dialoger.

Passagerna som skildrar Julias vardag som städare (med lite … extra arbetsuppgifter) och några av mötena med vänner och bekanta etsar sig fast tack vare den träffsäkra tonen. Till exempel de farsartade samtalen med den nyblivna mamman Alicia eller mötena med andra unga tjejer på gymmet. De mer socialrealistiska inslagen i form av grannen Boris som inte kan svenska och mötena med mammans ofta oengagerade vårdkontakter är också slående.

Det jag saknar är en tydlig handling, en röd tråd genom berättelsen som inte bara är tematisk. Något som knyter samman de ibland lösryckta scenerna. Man anar en snöbollseffekt, ett händelseförlopp som rullar allt snabbare mellan maniska träningspass, korttidsplatser, knarkande vänner och träffarna med den gifte danske Arkitekten, men snöbollen hänger för löst samman och faller bara isär.

”...man kan känna igen de drömlika inslagen och huvudpersonens undantryckta trauma, men romanen har inte filmens driv och explosivitet.”

Adolfsson har tidigare skrivit manus till guldbaggebelönade ”Apflickorna” (2011), och inspirationen från både film och dokumentär är uppenbar också i ”Rippad”. Känslan är filmisk och texten är uppdelad i korta scener, där klippen avdelas med fyrkanter (eller om man ska kalla dem hashtags nuförtiden). Baksidestexten hänvisar också till den klassiska filmen ”Taxi Driver”, och man kan känna igen de drömlika inslagen och huvudpersonens undantryckta trauma, men romanen har inte filmens driv och explosivitet.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons