Viktigt vittnesmål från Auschwitz

bokrecension
Eddy de Winds vittnesbörd, som utkom redan 1946, tros vara den enda bok om Förintelsen som skrevs inne i lägret.
Foto: Natur & Kultur
Eddy de Winds vittnesbörd, som utkom redan 1946, tros vara den enda bok om Förintelsen som skrevs inne i lägret.

När ryssarna närmade sig Auschwitz tog fången med nummer 150822 ett häfte och började skriva. Hans berättelse inifrån lägret är en unik ögonvittnesskildring som också har bidragit till kunskapen om hur människor påverkas av svåra trauman.

Jag stannade kvar i Auschwitz. En läkares vittnesmål

Vittneslitteratur

Författare: Eddy de Wind

Översättning: Per Holmer

Förlag: Natur & kultur

Det har gått sjuttiofem år sedan Auschwitz befriades, och de flesta av dem som var där är borta, men rösterna finns kvar för den som vill och orkar lyssna. Eddy de Wind, en ung läkare som deporterats från Amsterdam och varit i Auschwitz sedan september 1943, var där. Han hörde de motstridiga ryktena, registrerade tystnaden som inföll när verksamheten avbröts och SS-styrkorna transporterades bort. Han våndades över det omöjliga valet: att följa med i det som i efterhand kom att kallas ”dödsmarscher” eller försöka få stanna kvar. I ett skrivhäfte började han nedteckna en berättelse.

Eddy de Winds vittnesbörd, som utkom redan 1946, tros vara den enda bok om Förintelsen som skrevs inne i lägret. Den är detaljrik och saklig, ibland osorterad och otydlig på det sätt som dagboksanteckningar kan vara. Den är skriven av en person som saknar facit och överblick. Den är historia som ännu inte blivit historia.

Läkaren som leder arbetet har inget namn i berättelsen, men eftervärlden känner honom som Josef Mengele.

Vid ankomsten till Auschwitz hamnar Eddy de Wind i Block 9, ett lasarettsblock där han får arbeta som vårdare för flera hundra patienter. Hans hustru Friedel, som bara är arton år, kommer till kvinnoblocket nr 10. Där utsätts fångarna för plågsamma och ofta livsfarliga försök, bland annat i syfte att utveckla metoder för sterilisering. Läkaren som leder arbetet har inget namn i berättelsen, men eftervärlden känner honom som Josef Mengele.

Att även den hopplösa lägertillvaron rymmer ännu djupare belägna helveteskretsar blir uppenbart för de Wind när han vid ett tillfälle skickas på straffkommando till Auschwitz II (Birkenau). Här eldas det dygnet runt i krematorierna, och lukten av vidbränt kött hänger tung. Inför denna yttersta ondska byter den sakliga berättarrösten för första och enda gången perspektiv från tredje person (som används genomgående i boken) till det opersonliga ”man”. ”Man blir trött, illamående och vill kräkas åt sig själv, för att man är en människa när även SS-soldaten är en ’människa’.”

Auschwitz-Birkenau, Polen.
Auschwitz-Birkenau, Polen.

”Jag stannade kvar i Auschwitz” är, precis som varje ögonvittnesskildring, unik. Innan Eddy de Wind kommer till koncentrationslägret har han (i hemlighet) hunnit vidareutbilda sig till psykiater. Den kunskapen styr hans blick när han iakttar de psykologiska processerna hos fångar och väktare: avhumaniseringen, överlevnadsdriften, traumatiseringen, likgiltigheten. Några dagar efter lägrets befrielse står han i ett högt torn ett par kilometer därifrån och känner överlevandeskulden slå till med full kraft. Ett par år senare gör han sitt första försök att vetenskapligt beskriva det vi i dag skulle kalla för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

De som har överlevt den djupaste meningslösheten och berövats nästan hela sin mänsklighet har i många fall bara en drivkraft kvar: viljan att berätta.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.