Viktor Banke: Viktor Banke: ”Hur ska unga män i utanförskap ges något att tro på?”

Ingenstans i detta ryms bilden av en mördare som skjuter mamma i huvudet från nära håll, en solig sensommardag medan barnet vilar i famn. Men så plötsligt händer det, och för detta saknas manus.

Vad ska man säga om händelsen i Malmö, vad kan man säga? En hel del tydligen. Det hann inte gå många timmar innan politiker från alla sidor hade hunnit presentera färdiga kriminalpolitiska förslag som svar på ett mord vars motiv de saknade kunskap om. Gängkriminalitet nämndes lite här och var, utan att veta huruvida detta har med gängkriminalitet att göra. Visitationszoner nämndes också, det gamla M-förslaget, trots att Slottsstaden i Malmö är det sista området sådana skulle införas i. Och om allt det där kan man säga en hel del, som att devisen tycks vara hellre snabbt än rätt, men jag tänkte på något helt annat.

Jag tänkte på en dag i våras, en vacker försommardag med den där typiska svenska ljusgrå asfalten och den sedvanliga landsbygdsfonden längs de svenska landsvägarna: tallar, granar, samhällen, bodar, åkrar, övergivna hotell, bensinmackar med bulle och kaffe för 39 kr-skyltar. Och så mitt i allt detta en högsäkerhetsanstalt. Murar med taggtråd som omgärdar murar med taggtråd som omgärdar några byggnader, och vilt växande gräs där emellan.

Jag var där för att besöka en person som på många sätt kan sägas representera det som allt fler pratar om som det nya, brutala samhället. Gängsamhället, parallellsamhället. En person dömd till ett flerårigt fängelsestraff med påstådd tillhörighet till ett gäng med högt våldskapital, verksamt i ett samhälle utanför samhället. Och jag minns att jag tänkte fråga honom: vad hade behövt vara annorlunda för att du skulle ha tagit en annan väg? Sedan sågs vi och han ursäktade att han tagit fel på dagen och därför inte hunnit baka en kaka, och timmarna rann iväg utan att jag kom att fråga.

Anledningen till att jag tänkte på honom när jag läste om mordet i Slottsstaden i Malmö var för något han sa när vi pratade om framtiden, om livet efter fängelset. Han sa: det är livstid eller graven.

En person vars framtidsutsikter ser ut så har ingenting att förlora, och ingenting att tro på jämte gud eller ödet. Och där, upplever jag när jag pratar med unga killar som springer runt med vapen eller säljer droger eller är involverade i så kallad gängkriminalitet, där har vi det vi behöver diskutera mer än något annat: hur ska unga män i utanförskap ges något att tro på? (Nej, att prata om samhällets roll och ansvar är inte att frånta skytten eller någon annan ansvar för sina egna gärningar. Det ursäktar inte heller beteendet, men kan i bästa fall ge en förklaring till hur personen har hamnat bakom vapnet).

Det är farligt att känna hopplöshet och det är farligt när det känns enklare att begå brott än att välja en hederlig väg. Vet du vad man kan tjäna på att sälja kokain, helt utan utbildning? En läkarlön är plötsligt inte ouppnåeligt. Vet du hur mycket vapen som är i omlopp? Det vet inte polisen heller, men man beslagtar mängder av dem.

Jag är inte kriminolog, eller expert i något annat avseende heller, men jag ser vad som förenar många av de unga människor jag företräder: de saknar något att tro på, en annan väg. I vart fall upplevs det så. Och då tänker jag att ett samhälle där medellivslängd, arbetslöshet och tillgång till samhällelig service skiljer sig radikalt mellan olika tunnelbanelinjer, är ett samhälle där hopplöshet och splittring lättare får fäste. Vem vågar nämna ordet jämlikhet efter ännu ett mord? Ingen, tydligen.

Den som går fram till en mamma med bebis i famnen och mördar henne har sannolikt inte mycket att tro på. Den omedelbara vreden som så många kände och gav uttryck för är naturlig och fullt rimlig, men är den politiska reaktionen lika rimlig? Den var snabb, och man tycktes tävla i att låta hårda. Odjur, sa justitieministern om mördaren.

Odjur? Det här är inte en tävling i att visa sig hård efter våldsdåd, utan att skapa ett fredligt och välfungerande samhälle med mindre våld, vilket innebär färre brottsoffer. Och det är väl där någonstans det brister. Precis som Aftonbladets utmärkte kolumnist Oisin Cantwell påpekade i en krönika efter mordet har det under lång tid varnats för att det växer upp en generation grovt kriminella ungdomar i Sveriges förorter, det har bland annat föreslagits omfördelning av polis, skola och socialtjänst till utsatta områden, men utan en adekvat reaktion i förhållande till riskerna.

Och nu står vi här, i ett av världens tryggaste länder, och har ett problem som skapar otrygghet. Skjutningar i kriminella miljöer sticker ut i antal jämfört med andra länder. En mängd unga människor saknar tillförsikt men inte vapen. En nybliven mamma finns inte mer, ett barn har berövats henne. Vad ska vi göra?

Jag vet inte, men låt det hellre vara långsamt och genomtänkt än snabbt och meningslöst.