Vivian Gornicks feministiska memoarer är fortfarande rykande aktuella

”Tack och lov för nytryck”, hör jag mig själv utbrista när jag läser Vivian Gornicks kultförklarade ”Starka band”. 1987 var jag ganska ny bibliotekarie i Kristianstad och har ett minne av att jag läste och rekommenderade denna bok som då nyligen utkommit på Brombergs förlag under titeln ”Starka bindningar”. Brombergs hade med sin vanliga känsla för kvalitet nosat upp den samma år som den utkom i USA och lät Inger Johansson översätta texten. När jag nu försöker plocka fram boken från något folkbibliotek för att se om ändringar gjorts ser jag till min förfäran att boken verkar vara utgallrad på nästan alla ställen, endast Stockholms Stadsbibliotek har den kvar i magasinet. Så snabbt försvinner även läsvärda titlar från våra bibliotek.

Det är därför glädjande att Natur & Kultur nu ger ut den igen och Inger Johanssons översättning håller, den har en renhet och en skärpa som står sig. Att titeln dessutom ingår i en större satsning av Vivian Gornicks författarskap är än mer glädjande.

För det här är en bok som alltid borde finnas tillgänglig, den är både tidsbunden och allmängiltig.

Vivian Gornick räknas till andra vågens feminister i USA och när man läser hennes biografi förstår man varför. Om första vågens feminister ägnade sig åt att skapa laglig grund för kvinnors och mäns lika villkor började andra vågens feminister peka på den diskriminering som ändå fanns (och finns) trots lagkrav. Fri aborträtt var en huvudfråga. Efterkrigstidens hemmafruideal lyftes fram som ett hinder för kvinnors frigörelse. Att bli självständig genom att yrkesarbeta var ett mål.

Vivian Gornick härstammar från arbetarkvarteren i Bronx. I hennes hus bor mest personer av judisk härkomst men även polacker, italienare och andra nyanlända. Man är arbetarklass som aspirerar att bli medelklass. Pojkarna ska få bättre jobb än papporna. Flickorna ska gifta sig från Bronx till Lower East Manhattan. Utseendet betyder mycket. Intelligens ingenting.

Den värld Gornick växer upp i är inskränkt och näst intill klaustrofobisk för kvinnorna. Det finns en enda roll och det är hemmafruns. Männen ses som nödvändiga men obehagliga inslag i livet. Deras krav på tillgång till lagade måltider och sex är det pris en kvinna får betala för att anses respektabel. När Vivian Gornicks pappa dör skapar mamman en ny roll åt sig; den sörjande änkan, en roll hon upprätthåller resten av sitt liv.

Gornick själv vill ut, bort. Hennes intellekt är rörligt och hittar hem gör hon först när studierna leder henne till litteraturen. Hon bejakar sexualiteten vilket blir ännu ett trätoämne mellan henne och mamman, som bevakar hennes oskuld som ett förhandlingsunderlag till ett bra gifte. Sekunderad blir Vivian Gornick av en granne, också änka, som bjuder hem den ena mannen efter den andra, inte för pengar utan av lust. Men ”hora” är det epitet som tillägnas henne i denna fördömande miljö.

Ramberättelsen höjer läsvärdet. Uppväxthistorien återberättas under de promenader Gornick och hennes mamma företar på Manhattan. Det är det enda sätt de kan umgås, relationen är minst sagt sårig och modern hävdar att Vivian Gornick hatar henne. De kan dock mötas vid promenader och i minnen. En karta anbefalles om sådant roar. Säkert har någon driftig person redan startat ”Literary walks” i Gornicks fotspår.

Hos mig stannar den här historien kvar av två anledningar. Den första är att Vivian Gornick river barriären när det gäller relationen mor-dotter. Med naken och analytisk blick låter hon läsaren ta del av en stark kvinnas förödande inflytande på dottern. Samtidigt finns i beskrivningen en underförstådd förklaring till varför mamman agerar som hon gör och tankarna leder osökt till andra vågens feminism. Kvinnor utan verkligt handlingsutrymme manövrerar och manipulerar inom en snäv gräns. Inte sällan leder det till förtryck av andra kvinnor. På så sätt blir inte mamman svart och Gornick vit, de är båda resultat av samhällets kvinnoförtryck. Jag kommer att tänka på Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” som kom tio år tidigare men där författaren inte riktigt kan låta mamman bli sedd med analytisk distans (men en bra bok är det).

Som motpol till detta finns Vivian Gornicks upplevelse av att hitta hem i skrivandet. Metaforen hon använder är att det finns ett rum inuti henne, lösgjort från allt annat. Där ÄR hon. Där blir hon till – samtidigt som texterna hon skriver. Rummet är ibland stort och hon vistas där länge, ibland krymper det till intet – ofta genom yttre påverkan. Att förstå rummet blir en angelägenhet i sig. Det är svårt att inte se Gornicks rum som en metafysisk realisation av Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. Det bär jag med mig.

Förfärande är att boken fortfarande är aktuell och inte enbart som en rasande fin litterär gestaltning. Anledningen till att den fortfarande bör läsas är den backlash som hela världen genomgått. Misogynin brer ut sig, kvinnohat sköljer över oss i allt mindre oförtäckta uttryck. En påminnelse om det självklara – kvinnors rätt att välja sitt eget liv – behövs. Vivian Gornick säger det bättre än de flesta.