von Lindgren och skapandet
Klingsor? Namnet klingar bekant, inte minst från en liten roman av Hermann Hesse. Den hävdvunna adeln saknar kanske däremot p:et i namnet som gjorde en Klingspor. Det fina i kråksången är att Torgny Lindgrens figurant emellanåt infogar ett von. Klingsorarna härstammar från Lars Nilsson, en bonddräng från Tjärstads socken i Östergötland. Grabben sägs ha varit med i kampen mot Napoleon. Därefter släktnamnet Klingsor, vilket möjligen kan utläsas som Kling-sår. Som såret efter klingan.
Emedan det svenska språket är rikt på dubbeltydigheter kan man även säga som så: som man sår får man skörda. Lindgrens roman heter kort och gott ”Klingsor”. I förlagets vårkatalog fanns ett tillägg: ”och den sista pölsan”. Även om tillägget har strukits från den färdiga produkten så innebär det inte att pölsan, eller idén om pölsan, är raderad ur romanen. I vår samtid, där långkok blivit lika hippt som hakans pipskägg, bjuder författaren via sitt favoritobjekt på den ena anrättningen efter den andra. Allt skall in i den ständigt småputtrande grytan.
Men Klingsor , den siste Klingsor efter en rad förfäder ”som i huvudsak var rent mytiska gestalter”, är ju inte bara en konstförfaren matlagare och smakdomare, han är bildkonstnär också. Han tecknar och målar. Och han är inte precis blygsam i artistrollen: ”Ingenting är dött, allt handlar om tingens dolda inre liv. Men det visste jag ju redan. Vi har ofantligt mycket gemensamt vi tre, Cézanne, Matisse och jag.”
Humorn är omistlig och omisskännlig hos Lindgren. Här är en författare som kort sagt inte kan låta bli att vara rolig, om det behövs eller ej. Så där i förbigående kan man nämna en sekvens bland flera. En bifigur, den blinde gruvarbetaren Gideon i Avaberg, ber om en tjänst från den siste Klingsor: ”Han kunde ju inte se sig i spegeln, så han ville bli avmålad.”
Just porträttkonsten är emellertid ett aber för Lindgrens Klingsor. Ett större aber än för Hesses namne. Men allt skall förklaras innan Kling-såret läkts? Inte nödvändigtvis. Mot megalomanin hos det västerbottniska inlandets, och hela världens, störste konstnär åtminstone efter Cézanne – det finns ingen död materia, ingen matrest som inte kan sättas på spisen – kan händelsevis ställas en ensamhet som blott delvis kan botas med det konstnärliga korrespondensinstitutets representant, omsider kallad Fanny. Hon blir Klingsors brevväxlerska, manager och fru. Mot hennes akvareller står hans fenomenala stilleben. När hon under dramatiska och blodiga omständigheter dör är han upptagen med konstens själva väsen.
Romanen är lurigt och klurigt, liksom bygdefilosofiskt komponerad. Ett ”vi” följer i konstnärens spår och ämnar skriva boken om honom. Det blir efter samtal med fastighetsmäklaren rätt rejäla holmgångar med varat och Heidegger, existensen och den eviga pölsan. Något bibliskt därtill. Händelsevis kan den filosofiskt lagde betrakta romanen som, om ock utstofferad och metalitterär, rätt banal. Undertecknad är inte filosofiskt lagd.
Ibland går det ändå inte att undvika något underliggande. Som hade den lagerkransade romanskaparen och högt aktade akademiledamoten – knappast njugg gentemot äran och berömmelsen – här skapat ett självironiskt porträtt och indirekt utsatt den personliga positionen och mäktiga ställningen för en perforering. Som ville Torgny Lindgren implicit – förlåt mig dessa rader – med denna roman avbörda sig något som gnagt och skavt. Torgny von Lindgren, glad i att pyntas och synas. Och förtjust i att framstå som ett smärre orakel från Västerbotten.
I det ljuset, eller snarare den beskuggningen, får romanen en särskild lyster, lika yster som dyster. Konsten? Den skall blända. Den skall fungera på en marknad. Den skall vara lika delar yta och djup, för att slå an. Och lagom mystisk, med mytiska spår. Torgny Lindgren uppfyller kriterierna, med råge och korngryn. Men Klingsors definitiva pölsa saknar skillnad. Den bara är.
