Westin, Boel: "Tove Jansson"

Boel Westin, professor i litteratur vid Stockholms universitet, var den första som skrev en avhandling om Tove Janssons muminvärld. Det är därför följdriktigt att hon är den som skriver den första stora biografin om Tove Jansson.

Mycket är publicerat både om Tove Janssons diktning och om hennes liv, men än så länge har inget varit så genomarbetat och omfattande.

Boel Westins hållning till sitt ämne är respektfull inlevelse; hon har haft tillgång till ett fantastiskt källmaterial (hela Tove Janssons eget arkiv) men har undvikit att avtäcka Tove Jansson för mycket. Konstnären, författaren och en del av privatpersonen finns här. Men inte det allt för privata. Hon tror sig inte heller om att förstå Tove Jansson helt igenom utan låter henne fortsätta vara lätt undflyende. Hon ger på detta sätt oss läsare många nya ingångar men tar inte ifrån oss möjligheten att själv fylla i.

Det skall sägas med en gång att detta är en mycket läsvärd bok; drivet skriven och fylld av intressanta iakttagelser. Som alla goda författarbiografier får den läsaren att genast vilja läsa om Tove Janssons verk – och kanske mest muminböckerna.

Men ännu mer intressant är faktiskt skildringen av Tove Jansson tillblivelse som konstnär och författare; vilka medvetna strävanden låg bakom hennes framgång och arvet och miljöns oerhörda påverkan. Framför allt finns en intressant jämförelse mellan Tove Janssons begåvade mamma, Ham kallad, och Tove Jansson själv. I denna jämförelse finns mycket av en förståelse för Tove Janssons framgång, men den ger också en fascinerande skildring av förhållandet för kvinnliga konstnärer under 1900-talet.

Boel Westin är alltför skicklig för att dra enkla paralleller mellan Tove Janssons liv och hennes verk men kan, när så är påkallat, peka på hur nyckelpersoner kunnat pånyttföda Tove Janssons lust till kreativitet.

I ett av bokens mest införstådda partier skildrar Boel Westin på ett fint sätt hur muminvärlden nästan tog livet av Tove Janssons skapelselusta; när allt bara blev muminsommar och avarter i form av ljus och marsipanfigurer. När allt stagnerade.

Här kan då Boel Westin i kapitlet "Trollet som kom ut i kylan" lyfta fram betydelse av mötet med den blivande livskamraten Tuulikki Pietilä (Tooti) . Genom henne fann hon vintern och figuren Too-ticki, som kom att vitalisera, fördjupa och problematisera den idylliska muminvärlden. Och det kan vi läsare bara vara tacksamma för. Mötet resulterade i min egen privata muminfavorit, boken "Trollvinter".

Boken ger också en bra målning av barnbokens ställning under 1900-talet och det är ganska signifikant att medan mumintrollens skapare ganska snart blev inbjuden till akademierna så dröjde det ganska länge innan hennes diktning betraktades som värdig sin egen forskning.

Om detta och mycket annat påminns man om i denna bok; Astrid Lindgren skymtar förbi, men mer som förläggare (till Tolkiens "Bilbo" som Tove Jansson illustrerade) och mindre som författarkollega. Det är också intressant att lägga märke till; själv tycker jag att det finns så mycket som förenar de båda; den obändiga viljan, humorn, kombinationen av distanserad empati och reflektiv hållning.

Boken är rikligt, för att inte säga mycket rikligt, illustrerad. Var och varannan sida pryds av fotografier av Tove Jansson eller av bilder och illustrationer av hennes hand. För läsare som närmat sig Tove Jansson genom hennes texter är detta oerhört värdefullt.

I Boel Westins beskrivningar och analyser förstår man som läsare den oerhörda spänning – ja, stundtals krig – som fanns mellan Tove Janssons två begåvningar; målningen och diktningen.

Och Boel Westin lyfter på ett mycket bra sätt fram denna andra sida av Tove Jansson. Vad jag kanske saknar är ännu mer analys av just den konstnärliga sidan. Här hade ett samarbete med en konstvetare kunnat ge ännu mer.

Men i vilket fall som helst ger det mersmak och en början är ju att läsa Erik Kruskopfs bok "Bildkonstnären Tove Jansson".

Maria Ehrenberg