Witt-Brattström, Ebba: "Dekadansens kön"

"Hanssons nittiotalsproduktion kantas av kräkfärdiga män". Detta är bara ett av Ebba Witt-Brattströms många slagfärdiga men på pricken fångade beskrivningar av den nordeuropeiska dekadanslitteraturens epok. Hennes klara mål är att skildra Ola Hansson och dennes hustru Laura Marholms litterära samarbetsprojekt men vi får så oerhört mycket mer än detta.

För det första är det en suverän skildring av en tid som nog inte attraherar så värst många – själv tillhör jag dem som tycker att dekadanslitteraturen är ljummen och mesigt själfull. Men Ebba Witt-Brattström målar både med den väldigt stora penseln – vad föregick dekadansen och vad kom efter – samtidigt som hon i detalj studerar dess centrala förutsättningar; bland annat syfilis och mäns skräck inför kvinnorörelsen. Det ger oss läsare en utmärkt bakgrund och möjliggör förståelsen av en tid där ett av de stora slagen mellan kvinnoemancipation och dess motsats stod.

För det andra är detta boken om fadermord – på flera plan. Dels Ola Hanssons fadermord på Brandes men framför allt Ebba Witt-Brattströms fadermord på västerlandets analyshjälte Siegmund Freud. Men det slutar inte med mordet, efteråt kommer ett dissekerande med god hjälp av nyare forskningsverktyg. Och detta – fast det får man väl inte säga – är ytterligt lustfyllt och jag kan inte påminna mig någon bok, utom möjligen "Bitterfittan", där seklers underkvävd kvinnoirritation så väl kommer upp till ytan.

Witt-Brattströms kan via genomgång av Freuds teorier och med hjälp av bland annat ny tysk forskning fälla följande självklara, men ack så förbjudna yttranden:

"Det enda som fattas (i Freuds byggnadsverk), signifikativt och ödesdigert för psykoanalysen, är den kvinnolitterära kanon som skulle ha kunnat göra Freud rangen stridig som självutnämnd expert på kvinnors själsliv." Detta får till följd, säger Witt-Brattström ett par sidor senare, att Freuds teorier om kvinnan som defekt är "Rena rama fiktionen, med andra ord". Bäva månde, inte Elektra, men väl Oidipus!

För det tredje – och här ligger bokens ena kärna – gör Witt-Brattström en synnerligen intressant komparativ närläsning av Freuds verk och Hanssons och hon finner att det mycket väl kan vara så att den senare influerat den förra. Samma analyserande, samma avfärdande, samma tolkande inom samma snäva ramar (den egna tiden och det egna könet) finns i bådas verk. Och Witt-Brattström kan också se att en förutsättning för dekadansens hyllande av den sexuellt bejakande kvinnan (läs: den penetrerade, allt annat var fel) var en manlig önskan att slippa horhus och syfilis.

Så enkelt var det.

Men var kommer Laura Marholm in i denna bild?

För det första är Witt-Brattström noga att lyfta fram Marholms betydelse som introduktör av skandinavisk litteratur i Tyskland. Hon visar också att Marholms egna verk givit återklang både i Tyskland och bland annat Sverige. Så nämner hon till exempel Ellen Key som mottagare av en del Marholmska idéer. Jag får en bild av Marholm som en spindel utifrån vilken en mängd (idag helt osynliga) trådar löper. Men Witt-Brattström färglägger dem och låter oss se förgreningar in i nutiden.

Marholm framstår också som betydligt mer utvecklingsbar än maken Hansson; han stagnerade och hans idéer blev snart förpassade till soptippen. Marholm själv lyfte och tog bort och kunde därför leva längre – även om parets inflytande minskade dramatiskt.

Jag skall erkänna att det är Marholm som kommer att stanna längst kvar; Witt-Brattström kan i detalj visa varför hon var så farlig. Hon lyckas både säga att kvinnor måste låta sig ses själva – och inte genom en manlig syn – samtidigt som hennes kvinnosyn (sexuellt bejakande men på mannens villkor, maka och mor) är så ytterligt konservativ. Hur gick det egentligen till? Ja, den som läser Witt-Brattströms bok vet svaret.

Men vart tog Stella Kleve, denna hyperintressanta författarinna vägen? Hon som var Hanssons första intellektuella kärlek och vars produktion borde lyftas fram, även den försmådda "herrgårdsserien". Kanske det är något för den framtida Witt-Brattströmska pennan? Låt oss hoppas.

Maria Ehrenberg