Yttre och inre arkeologi
De har alla varsin ingång in i det drama som de 2007 formade ett rum på Wanås efter. Ämnet var det tyska krigsfartyget Graf Spee, som efter strider sjönk utanför Uruguays kust år 1939. Fartygets namn kom att bli titeln på det tredelade Wanåsverket där Jan Håfström, Juan Pedro Fabra Guemberena och Carl Michael von Hausswolff stod för varsin del.
Det arbetet tog dem tillbaka i tiden, men också ut i världen och in i de stora existentiella frågorna. Nu återupptar man det arbetet.
– Visst, säger Carl Michael von Hausswolff, vi gräver i en känd berättelse, en gigantisk mytologi, men det är samtidigt lika mycket ett grävande i våra egna liv, på ett existentiellt plan. Jag ser vårt projekt som en forskningsresa, arkeologi i såväl det yttre, som det inre.
Det sju år gamla konstverket var alltså inte avslutat, och även om det inte var bestämt att det skulle bli en fortsättning har de alla haft känslan att den berättelse som ligger begravd i ”Graf Spee” är större. Här finns mer att forska fram och berätta om.
När trion så fick frågan från Wanås om de ville stå för sommarens återblick inne i konsthallen var de alla ense om att ”Graf Spee”-verket skulle få någon slags fortsättning. Men hur? Under slutet av förra året reste de gemensamt över till Montevideo för att komma historien in på skinnet. Andas dess luft.
– För Uruguay är det här en stor händelse, och en historia som fortfarande är känd och som alla har en relation till. Det var också så jag kom i kontakt med Graf Spee, genom min morfar som var på plats 1939 i Montevideo och själv såg de döda unga tyska soldaterna eller hur de som överlevde togs till fånga. För honom var detta det mest sorgliga han såg i hela sitt liv, säger Juan Pedro Fabra Guemberena.
Han berättar hur hans morfar var politiskt medveten, anti-fascist och var med och bildade kommunistpartiet i Uruguay. Ändå var det främst sorg och medlidande han kände över de tyska soldaternas förlorade liv. En känsla även barnbarnet bär med sig i synen både på den händelsen och på all form av krig och våld. Det handlar inte om segrar och framgångar, utan om mänskliga förluster.
– 1939 hade kriget precis börjat och Uruguay låg i periferin. Striderna utanför landets kust som kom att sänka Graf Spee förändrade detta, plötsligt var det lilla landet mitt i världshistoriens centrum. Och dramatiken fortsatte under en längre tid genom de diplomatiska förhandlingarna som följde.
De tre konstnärernas besök i Montevideo för några månader senare gav nya kunskaper och ingångar om Graf Spee-händelsen, men också massor av nytt material att bygga sommarens utställning kring.
När vi ses på Wanås sitter de alla samlade i köket på kontoret och ser på en film i datorn. Jag förstår att vi befinner oss utanför Uruguays kust och havet är filmat under deras försök att finna det förlista fartyget. Diskussionerna kretsar kring dessa nya filmer de har med sig från besöket. Hur mycket ska ingå i utställningen? Hur ska de visas, vad gör man med ljudet, ska texter informera om händelsen och deras arbete? Många frågor, ännu så länge få svar.
En sak är dock klar. De fann skeppet och den känslan vill de ska framgå. Den fysiska kontakten. Juan Pedro Fabra Guemberena berättar om omständigheterna som förde dem rakt på det sjunkna skeppet.
– Vi hittade en fiskare som visste ungefär var Graf Spee låg, men att det beror på vädret och vattnets nivå om man ska få syn på henne. När vi närmar oss platsen smäller det plötsligt till och hela vår båt skakar. Vi har kört rakt på vraket. Otroligt.
En stund efter att de stött ihop med skeppet gav sig von Hausswolff ner i vattnet för att filma vidare. Han är ingen dykare, säger sig till och med ha känt lite skräck för äventyret men följde den filosofi han alltid har när det gäller fobier: frontalangrepp.
Besöket i Uruguay tog dem också till kyrkogården där soldaterna ligger begravda, till ett mindre museum över Graf Spee och in i boklådor där det alltid finns en hylla Graf Spee-litteratur. De såg även huset på landet där Mengele gifte sig.
På Wanås kommer detta på något vis att flytta in i konsthallen, kanske även in i den befintliga rumsinstallationen från 2007.
Tanken är att sommarens återblick inte bara ska kretsa kring Graf Spee, utan också ge utrymme åt de egna konstnärskapen. Jan Håfström, som är den konstnär som oftast återvänt till Wanås sedan konsten under 80-talet flyttade in, har kommit att tänka på ett äldre fotografi från det tidiga 40-talet, då han som barn poserar framför Örebro slott iklädd sjömanskostym.
– Det ger mig onekligen en viss känsla av att jag faktiskt levde i skuggan av andra världskriget, säger han. Och när jag ser tillbaka på min produktion märker jag hur jag hela tiden har dragits till katastrofer, de ger mig någon slags konstig energi. Lite som hur ett barn kan fascineras av eldsvådor.
