Zweigbergk debuterar med en roman om nedärvt svårmod
Plikt
Författare: Tyra von Zweigbergk
Förlag: Norstedts
Det är inte bara en bebis som föds i början av Tyra von Zweigbergks roman. Även föräldrarna blir till i och med sonens första andetag. Världen har med ens blivit helt ny. All framtida lycka är nu låst vid hans. Man blir aldrig mera fri, man kan inte avmamma sig. Fött är fött.
Föräldrarna vill såklart det bästa för pojken. Då ingår det att lämna honom storgråtande i famnen på välmenande pedagoger. Då pressar man för att få honom att ”ta del”, vara med i luciatåget eller skolans version av Nobelmiddagen. Man säger att han måste gå till skolan, så är det bara. Tills det en dag, i gränslandet till tonåren, inte går längre.
Tyra von Zweigbergk beskriver ett barn med integritet. Ett som inte kan svälja alla skedar med måsten. Han har ingen diagnos, han blir helt enkelt utmattad av alla krav. Man får inte vara skör, trasig, trött eller ledsen. Man ska göra som man ska och må som man ska. Annars är man fel. Och pojken är fel på ett sätt där ingen hjälp finns att få.
”Bakom de korta och skenbart enkla meningarna finns fullt av undertoner, det är ett töcken av smärta och undertryckt raseri.”
Det visar sig att han är den senaste i en lång rad manliga Zweigbergkare som klivit in i mörkret. Mamman djupdyker i sin historia och mejslar bit för bit fram historien om sin farfar, gammelfarfar och gammelfarfars far. Pojken avskärmar sig men hon kan i alla fall närma sig dem. Pojken må vara ordlös men de talar genom sina efterlämnade brev och texter. Genom dem kan hon få nyckeln till att förstå sin son.
Stilen är naivistisk och liknar den man brukar använda när man talar med ett barn. Stundtals känns det nästan juvenilt. Men bakom de korta och skenbart enkla meningarna finns fullt av undertoner, det är ett töcken av smärta och undertryckt raseri. Allteftersom är det som att tonen mognar. Den fördjupas i takt med hennes insikter om hur lite samhället bryr sig om den som är skör.
