Anders Ydstedt: Anders Ydstedt: Liberaler blir kungamakare i Tyskland

De traditionella regeringsbildarna är nu så små att det krävs minst tre partier för att bilda regering. CDU eller SPD behöver ha med både de gröna och liberalerna. De två möjliga koalitionerna är en så kallad Ampel (trafikljus) med SPD, FDP och De gröna eller en Jamaica med CDU, FDP och De gröna.

Möjligheten att bygga en koalition med vänsterpartiet Die Linke försvann i och med det gjorde ett mycket svagt val och hamnade under spärren. Die Linke blir emellertid kvar i förbundsdagen tack vare tre direktmandat som även berättigade partiet till utjämningsmandat.

Liberalerna, FDP, ökade något till 11,5 procent och de som kommer ihåg historien minns att partiet vägrade vara med i en regering efter förra valet. Erfarenheten från förra gången de satt i regering med CDU förskräcker. De behandlades dåligt och väljarna straffade dem med en mandatperiod utanför förbundsdagen. Nuvarande partiledaren Christian Lindner har många gånger hörts säga att det är bättre att inte regera än att regera fel.

Trycket på Christian Lindner att ställa upp på en regering med Socialdemokraterna har varit stort under valkampanjen, eftersom han då skulle hålla Die Linke utanför regeringen. Att Die Linke gjorde ett så svagt val räddar honom från detta dilemma. Nu har han möjligheten att välja regering och redan i söndagskvällens partiledardebatt började förhandlingen mellan FDP och De gröna inför öppen ridå. CDU och SPD förvandlades till åskådare.

För Christian Lindner är målet tydligt att få De gröna att välja en regering med liberalerna och CDU. Erbjudandet från FDP är se till att De gröna inte handlas lika illa som FDP behandlades av Angela Merkel och CDU förra gången samt att miljöfrågorna ska väga tungt i en ny regerings agenda. Däremot skulle inte De gröna få igenom sin vänsteragenda på skatteområdet och kanske är det precis det väljarna vill.

För ett halvår sedan var De grönas opinionsstöd så högt – 26 procent – att de för första gången utsåg en egen förbundskanslerkandidat. Därefter har deras toppnamn AnnaLena Baerbok ställt till med flera skandaler och partiet landade på ”bara” 14,8 procent i valet. Ett bra resultat men en besvikelse jämfört med tidigare mätningar. Partiets tydliga vänsterpolitik med högre skatter kan också ha bidragit till det svagare väljarstödet. Marknaden för ett grönt parti är sannolikt större än för ett grönrött, vilket nog även gäller i Sverige.

SPD gör nu som största parti anspråk på att bilda regering medan CDU har riktat ett ”erbjudande” till FDP och De gröna. Nu återstår tuffa förhandlingar där FDP och De gröna kan ställa hårda krav mot både SPD och CDU. Svårast blir det nog för FDP och De gröna att komma överens sinsemellan så det är smart att förhandlingarna börjar där.

Liberalernas krav är nej till höjda skatter och till att införa en hastighetsgräns på autobahn. Detta är sannolikt inget problem för SPD:s kanslerkandidat Olaf Scholz som nog är måttligt förtjust i kraven från sitt eget partis vänsterledning på att återinföra förmögenhetsskatten, vilken är både svår att administrera och som skulle slå hårt mot de viktiga tyska familjeföretagen.

Däremot skulle Christian Lindner som finansminister, oavsett vem som är kansler, göra stor skillnad internationellt när han motsätter sig tankar på globala digitalskatter – ett område där Olaf Scholz varit drivande. Grön politik finns på allas agendor, men De gröna är också tydliga när det gäller att markera mot ryska aggressioner och en grön utrikesminister skulle göra skillnad.

Anders Ydstedt följer tysk politik och är rådgivare till företag och organisationer. Detta är en fristående krönika på ledarsidan.