Annons

Är otryggheten bara ett hjärnspöke?

Antalet anmälda brott i centrala Kristianstad har sjunkit, och enligt lokalpolischefen ”väljer” folk att trots det känna sig otrygga. Men varför viftas bort folks oro som inbillning? Andra siffror från Brå visar faktiskt att våldsbrotten i kommunen ökar.
Ledare • Publicerad 5 november 2019
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Det small i Tivoliparken 1 maj.
Det small i Tivoliparken 1 maj.

”Misshandelsfallen halverade på tio år”, kunde vi läsa i tidningen på tisdagen, och det lät ju hoppfullt.

Samma dag kunde man visserligen läsa att tre personer dagen innan hade misshandlats på Stora Torg och i Tivoliparken – mitt på dagen – men statistik är ju statistik.

Annons

”Gemene man behöver inte känna oro för rån”, kommenterade lokalpolischef Anders Olofsson, och sa att ”man väljer att känna sig otrygg utifrån andra parametrar än brottsstatistiken”. Han jämförde det med att vissa människor är ängsliga för att åka buss, och påpekade att sprängningar och skjutningar inte riktas till gemene man (5/11).

Även kriminologen Manne Gerell menade att upplevelsen av otrygghet är en subjektiv känsla, framkallad av att traditionella, alternativa och sociala medier rapporterar om händelser.

Till viss del har de rätt, då en yrkeskriminell som hänger på stan mitt i natten naturligtvis lever farligare än en skötsam medelålders kvinna som jag som går och lägger sig 21.30. Och även om det har hänt att oskyldiga svenskar på senare tid har fått en kula in i tv-soffan, glassplitter i sängen eller sprängskador i ögat hör det inte till vanligheterna. Den skarpa sprängladdning som hittades nära C4 Shopping på måndagskvällen desarmerades dessutom av nationella bombgruppen, så faran var ur världen, ingen skadades.

Det är onödigt att överdriva riskerna – men det är också oansvarigt att underdriva dem.

När tidningen granskade samtliga brott som anmälts i centrala Kristianstad sedan 2006 sågs glädjande nog en minskning. Och även om anmälningar om narkotikabrott i centrum hade ökat förklarades det som ett resultat av att polisen arbetar mer fokuserat med knarket.

Men enligt Brottsförebyggande rådet ökade antalet anmälda våldsbrott per invånare i Kristianstad sedan 1996, från cirka 600 till 862 per 100 000 invånare 2018. Även antalet anmälda sexualbrott per invånare ökade.

Och även om antal anmälda brott totalt minskat, konstaterade tidningen i sin granskning att rånen har blivit fler i år. ”Redan efter åtta månader ligger antalet anmälningar över antalet som anmäldes under hela 2018.”

Självklart är det inte alla som drabbas, och enligt polisen är en del rån kopplade till narkotikahandeln, men det finns vanligt folk som har utsatts. En man som ringde jourhavande reporter i måndags sa att: ”både jag och min son har blivit rånade och numera går vi inte ens på krogen längre, jag eller min fru, på grund av risken att bli knivhuggna, rånade eller våldtagna”.

Mannens oro bör hanteras seriöst och inte betraktas som en slags hjärnspöke.

När lokalpolischefen sa att ”det är viktigt att man baserar sina ställningstagande på evidens (bevis) och inte enbart på känsla” undrar man om han menade att de unga som berättade att de är rädda för att vara i centrum och undviker att gå ut när det blivit mörkt inbillar sig? De berättade faktiskt att ”de flesta känner dessutom någon som råkat ut för något. Någon blev misshandlad på stationen, en annan blev förföljd”. De hade verkligen inte bara sett för mycket på tv...

Annons

Statistik ska man förresten ha respekt för, men också vara skeptisk mot. En intressant aspekt av anmälningsbenägenhet finns i Lars Åbergs bok ”Landet där vad som helst kan hända” (2018). Där intervjuades en polis i Borlänge som var orolig över att antalet anmälningar minskat drastiskt i ett område där nio av tio var födda utomlands. Han menade att de som har vuxit upp i länder utan fungerade rättssystem hanterar rättskipningen i en snäv krets. ”Man ringer inte polisen. Man träffas, släktingar och olika företrädare, och rättvisa skipas Öga för öga tand för tand. Vi har fått ett parallellt rättssystem”.

Men visst, vi ”väljer” att vara oroliga och otrygghet är ”bara” en känsla. Allt är fina fisken. Kusten är klar.

Läs mer

Carolin DahlmanSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons