Åtgärda statens kompetensbrist

Med förstoringsglaset riktat mot den egna naveln kan det uppfattas som att den är fylld av mer smutsigt ludd än andras navlar. Det är kanske inte alltid fallet. Men det gör det knappast mindre angeläget att se till att rengöra den, man ska ju trots allt främst leva med den egna naveln, inte med andras.

Att förhålla sig till restriktioner är en sak, ministrar och generaldirektörer är förstås alltid förebilder. Det har flera av dem inte klarat av att leva upp till. Men det allra viktigaste är att de ledande sköter sina arbetsuppgifter.

En central krisledare, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps generaldirektör Dan Eliasson, måste ha mycket goda skäl för att lämna landet under en pågående samhällskris. Omständigheterna kan snabbt förändras så att han får bekymmer att ta sig hem, och att leda på distans har både säkerhetsmässiga och kommunikationsmässiga svårigheter. Det är på de punkterna som Eliasson främst bör svara. Har han säkerställt att allt var genomtänkt och planerat för ett accelererande scenario?

På ett större plan står det allt mer klart att Sverige som nation måste uppvärdera de centrala delarna av statsapparaten. De delar som ska ansvara för sådant som grundläggande säkerhet, beredskap och krisledning. Ordning och reda bör vara högst upp prioriteringslistan framöver, för denna och kommande regeringar. Alla ideologiskt färgade prestigeprojekt bör läggas åt sidan. Det går inte att leva i bilden av att Sverige är världens mest välorganiserade land, när bristerna är tydliga på grundläggande punkter.

Tyvärr innebär det att ett svårt första steg måste tas. Det stavas ödmjukhet och insikt om den egna kompetensens brister. Landets politiska och administrativa ledning måste se till att dra till sig fler av de kunnigaste och skarpaste människorna. Att verka i staten och offentlig verksamhet på ledande poster måste vara något som är attraktivt ur alla aspekter. Långvarig tjänst i parti- och politikindustrin är en tveksam urvalsprincip för att säkerställa att rätt personer hamnar på rätt platser.

Kompetensen finns säkert därute, men det måste också finnas personer som har förmågan att identifiera dem och det måste finnas tillräckligt stor lockelse att verka i staten i stället för att gör karriär någon annanstans. Anställningsvillkor är en sak. Men viktigaste är att göra väl övervägda rekryteringar till ledande poster baserat på meriter. Hittar man rätt person till topptjänsterna kommer fler efter. Det råkar nämligen vara så att kompetens dras till kompetens.