1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Backa Hermansson

Om det finns minsta misstanke om att en organisation är skum ska offentligt stöd självklart dras in. Ann-Sofie Hermansson (S) hade under sin tid som folkvald mage att säga detta, och det ska hon tackas för – inte fällas i domstol.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

På måndag återupptas en rättegång mot Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunalråd i Göteborg.

Det hela handlar om att hon 2018 valde att stoppa stadens inblandning i ett arrangemang dit Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, hade bjudits in. De båda kvinnorna vill nu att Hermansson ska fällas ”förtal med hatbrottsmotiv”, för att ha kallat dem extrema.

Men flera forskare och experter har konstaterat att MMRK är en organisation att vara vaksam inför.

Enligt terroristforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren var MMRK för några år sedan medarrangör för möten där organisationen Cage UK deltog. Forskarna menade att det fanns ”ett omfattande antal kontakter och stöd mellan Cage UK och anklagade terrorister och hatpredikanter” samt att organisationen kan ”beskrivas som en islamistisk gruppering som inte missar en möjlighet att rycka ut till terroristers försvar” (Expressen 27/11 -14).

Magnus Sandelin, redaktör för sajten doku.nu som granskar den jihadistiska miljön i Sverige, skrev i en artikel i G-P om att Doubakil tillsammans med MMRK år 2010 anordnade ett seminarium med Munir Awad och Ali Berzengi – båda onekligen kontroversiella talare. Den ene dömdes 2005 till fem års fängelse för att ha samlat in närmare en miljon till islamistiska terrorister i Irak och pratade i en intervju med Sandin om Usama Bin Ladin, som ”en bra muslim”. Den andre dömdes till ett tolvårigt fängelsestraff i Danmark för att ha förberett en massaker av journalister på Jyllands-Posten (28/9 -18).

MMRK tycks alltså frottera sig med extrema personer, och Abdullahi och Doubakil tycks dessutom själva ha radikala åsikter. 2014 skrev de en debattartikel där de menade att det inte fanns empiriskt stöd för att personer som befunnit sig i väpnade konflikter utomlands utgör hot mot Sverige (Aftonbladet 26/8 -14).

Johan Lundberg, författare och styrelseledamot i Doku, beskrev en intervju med Doubakil från 2017 i vilken hon inte hymlade med att hennes mål var att mobilisera ”icke-vita” för att göra revolution och skapa konfrontation. ”På frågan hur hon upplever att bli kallad ”fundamentalist eller extremist” svarar hon: ”Jag ser det som ett tecken på att man gör någonting bra” (Doku 5/8).

Så nog fanns det skäl för tjänstemännen på Göteborgs stad att besluta att inte stå bakom ett event som lät denna organisation och dessa kvinnor tala oemotsagda. De skrev: ”Flera debattörer, terroristexperter och polis menar att de kan associeras till muslimska brödraskapet, extremistiska personer och odemokratiska organisationer”. Förvaltningen rekommenderade ”Göteborgs Stad ska inte samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter”.

Ann-Sofie Hermansson ansåg att det var ett klokt beslut och valde att ställa sig på tjänstemännens sida. Ingen hindrade kvinnorna att tala, bara att inte göra det i kommunens regi. Men trots allt detta finns de som riktar pekfingret mot Hermansson.

”Om hon frias kommer domen sannolikt bidra till islamofobins fortsatta normalisering och med den en fortsatt underminering av det demokratiska samhället”, påstod 40 forskare, författare, folkbildare, konstnärer och aktivister att i en ilsken artikel i Feministiskt Perspektiv i veckan. De menade också att hon som politiker inte skulle lägga sig i kulturens innehåll.

Detta är enormt överdrivet. Hermansson stod som politiker upp mot extremism, vilket hon som en representant för invånarna i en demokrati hade full rätt att göra, även om det extrema kallas ”kultur”. Den som agerar mot att personer som misstänks stödja extremistiska åsikter ska få utrymme eller bidrag visar ryggrad.

Att säga att det gynnar islamofobi är tyvärr en typisk metod som vissa tar till. I en rapport från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, konstaterades att ”termen islamofobi är retoriskt effektiv som ett språkligt medel att använda sig av när man vill försöka tysta personer från att uttrycka kritiska synpunkter eller förhindra att vissa fakta dras fram i offentlighetens ljus”.

Det finns alltså skäl att inte låta sig skrämmas och skäl för domstolen att förstå spelet bakom.

Att kritisera antidemokratiska idéer eller se upp med dem som frotterar sig med hatande islamister är inte islamofobi. Det är inte att kritisera en hel religion eller döma alla muslimer, blott att reagera med kraft mot samhällsfarlig extremism.

På sin blogg skrev Hermansson ”Jag säger blankt nej till alla former av extremism. Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad” (20/5 -18).

Det gör henne till en modig hjälte och jag önskar att fler var som hon.