Barnbarnen får betala för de illrödas tosserier

Det var skräckinjagande läsning.

Kakabaveh menade att "nyliberala dogmer" som budgetbalans var ett elände. Den nyliberala ekonomiska politiken stod i vägen och "ska bort, inte bara tillfälligt, under krisen, utan för gott". Själv var hon i "total opposition till det finanspolitiska ramverket och den nyliberala ideologi som är dess grundval".

Det finanspolitiska ramverket hon ogillade har funnits sedan i början av 90-talet och syftar till att få trovärdighet och långsiktighet i budgetprocessen. Det handlar om att stat, kommuner och landsting ska ha balans, med överskott och inte för höga skulder.

För vem som helst med en privatekonomi tycks det som en rimlig ordning, eller hur? Men inte för Kakabaveh.

I stället för sådana restriktioner borde vi få fler rättigheter – rätt till heltidsarbete med en lön som ger en trygg och anständig tillvaro, rätt till bostad med rimlig hyra, väg- och järnvägsnät i internationell toppklass, upprustad välfärd, höjda pensioner och så småningom arbetstidsförkortning. Kalaset skulle alltså betalas genom att politikerna struntar i om budgeten går med minus och Sverige tvingas låna pengar från framtida generationer.

Hej och hå, party party, kung i baren, barnbarnen betalar.

Det behövdes knappt ens tas ut skatter i Kakabavehs drömvärld – och sådana var ändå inte till för att finansiera alla hennes svulstiga rättighetslöften utan fanns enbart för att jämna ut inkomster.

För att nå jämlikhet borde de som tjänar mycket hårdbeskattas än mer än idag, menade hon och föreslog progressiv förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt. Årsinkomster utöver 2,4 miljoner kronor (50 prisbasbelopp) skulle beskattas med 75 procent och allt man tjänade över drygt 4,7 miljoner (100 basbelopp) skulle vara förenade med 100 procents inkomstskatt.

HUNDRA PROCENT. RUBBET ALLTSÅ.

Man kan se på Amineh Kakabaveh (-) som en enskild tokig socialistdrömmerska, men liknande tankar finns lite här och där – närmare regeringspartiet.

Några höga företrädare för Socialdemokratiska studentförbundet skrev i en insändare i G-P i vintras att skatterna för kapitalägare och höginkomsttagare måste höjas kraftigt. De menade att de svenska miljardärerna inte var rättvist beskattade och krävde progressiv kapitalskatt, en avtrappning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare samt återinförande av arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatten (15/2).

Och förra tisdagen presenterade LO och tankesmedjan Tiden en rapport med förslag om att beskatta mer för att öka jämlikheten. De ville se skatt på arv, gåvor och egendomar som båtar och för att minska klyftorna. "Andra exempel på denna typ av riktad lyxbeskattning skulle kunna vara att införa skatt på konst eller dyra lyxbilar" (G-P 16/6).

Också de verkade argumentera för skattehöjningar med målet att platta ut klyftor snarare än för att få in pengar till statens, kommunens och regionens behov.

Inte heller de tycktes anse att individer själva har ett ansvar för sin egen försörjning, för principer som "gör din plikt, kräv din rätt" var totalt frånvarande.

Även de missade att ekonomiska incitament formar ekonomier, så att kravlöshet och rättighetsfokus lätt dränerar budgetar – och skickar räkningen till kommande generationer.

Nä strunt i sånt. Huvudsaken är att rikingarna på sina båtar kläms åt.