Carolin Dahlman: Bästa julklappen är inre kraft
Julhandeln är fokuserad på rea och prylar som kan slås in i papper och snöre och läggas under granen. Men i en tid när allt fler upplever stress, oro och ångest skulle många av oss behöva något annat. När svenskarna knaprar antidepressiva som vore det lösgodis kan den viktigaste presenten vara mental än materiell.
Kanske är julklappen en fråga: ”Hur mår du?” Kanske en komplimang: ”Wow, så fint gjort”. Eller kanske en utmaning: ”Vad har du för mål för nästa år?”
Det står måhända inte på folks önskelistor att bli peppade och pratade med; en del kan uppleva det som att få en stekpanna när man har önskat sig en skateboard. Men att bli sedda, hörda och älskade, att få hjälp med att se vår egen raka ryggrad eller talang är inte sällan vad vi alla verkligen behöver
En del visar omsorg genom att trösta och stryka medhårs, att nickande hålla med när någon tycker att den senaste dejten eller chefen är en IDIOT eller att man tillhör en grupp som är orättvist behandlad, men jag är övertygad om att vi alla mår bättre av att ifrågasättas och pressas.
Jag förstår att man menar väl med att sticka offerkoftor, men den som är deppig vinner mer på att bli tuffare och motståndskraftig mot motgångar än att få hjälp med att förstärka bilden sig själv som hjälplös stackare, offer för andras elakhet. Faktum är ju att livet kommer att vara fullt av svek och misslyckanden och det bästa sättet att hantera dem är att fortsätta tro på sig själv, och att ryta i stället för att gråta.
Hela vårt svenska samhälle är tyvärr omhändertagande på ett osunt sätt, och jag tror att den psykiska hälsan skulle stärkas av en annan strategi.
Många uppmärksammar till exempel den som är drabbad, och dagligen handlar nyheterna om någon grupp eller individ som är svag. Den som framställer sig som utsatt vinner ofta sympatier som serveras i form av bidrag, projekt och reformer. Det är i all välmening, men tyvärr kan det stärka den som har det tufft i övertygelsen om att den svåra tillvaron beror på externa faktorer och bör fixas till av någon annan. Risken är att den som via någon myndighets insats ser sig själv som ett offer slutar försöka själv.
Olyckligtvis tenderar offer att själva bli förövare. På anstalten i Vä, där det sitter dömda för sexualbrott från hela landet, finns många ”som är trasiga själar, som haft det jobbigt på många olika sätt och kanske själva blivit utsatta”, berättade en kriminalvårdare.
Det är mot den bakgrunden viktigt att lära människor att inte fastna i bitterhet. De som har eller har haft det svårt måste pressas till att göra det bästa av saken och fokusera på en lyckligare framtid i stället för att grotta ner sig. Visst finns skäl att tala om oförrätter och försöka skydda andra från dem, men den som fastnar i tankarna sitter fast och kan komma att både må uselt själv och skada andra.
Den som göder en avsky för ett samhälle som man tror inte har uppmärksammat eller uppskattat en nog kan exempelvis komma att kasta sten på poliser, fuska med bidrag eller på annat sätt skapa oro som skadar andra.
Vänsterns eviga tycka-synd-om-tänkande förstärker känslan av att vara drabbad, och i den miljön gror passivitet av typen ”det spelar ju ändå ingen roll”, alternativt negativ aktivitet av typen ”ni som har försatt mig i det här läget ska minsann få”. De som borde ta tag i sitt liv, utbilda sig, lära sig språket eller jobba ideellt sätter sig sig på rumpan och väntar, eller ilsknar till över vad de anser vara diskriminering eller orättvisor – inte gärna med politikers analyser av saken som ammunition.
Kravlösheten gör att människor som skulle kunna bidra stannar i utanförskap. Det råder ju faktiskt brist på personal inom massor av yrken, så den som kämpar lite kan lätt få lön och bygga sig en framtid, men ändå finns människor här som år efter år står vid sidan om och inte försörjer sig själva. Friska nyanlända i arbetsför ålder bidrar inte utan lever på andra som går till jobbet och sliter. Jag här övertygad om att de skulle må betydligt bättre och känna sig stoltare om våra politiker tordes kräva mer, om de tordes fråga: ”Vad ska du göra åt din situation?” snarare än att undra: ”Vad ska vi göra åt din situation?”
Häromdagen skrev barn- och ungdomspsykiatrikern Salomon Schulman i Expressen om när han invandrade till Sverige som barn. Han påpekade att ”invandrare som bor i så kallade utanförskapsområden i dag lever materiellt sett i en välfärd som min generation aldrig fick åtnjuta”.
Han växte upp i en enrummare för fyra personer, ingen bil, med knastrig radio och bara några enkla träleksaker åt barnen. Föräldrarna bar på trauman från hemlandet. Men ändå gick det bra för honom och andra i liknande situation.
Schulman menade dock att det kan komma att gå illa för många med invandrarbakgrund som växer upp i Sverige idag. ”Pojkarnas aggressivitet belönas med ADHD- eller autismdiagnoser medan de ledsna flickorna stämplas som deprimerade.” Det vill säga, i stället för att kräva ordning i klassen eller ge framtidstro ses elever som oskyldigt attackerade av sjukdomar.
Jag tror att de skulle känna mer harmoni om medicinen byttes ut mot stabil uppfostran, terapi och samtal som lär dem hantera livet och sina känslor. De skulle gå en ljusare liv till mötes om de fick ”inre styrka” i julklapp än en röd offerkofta
Så se dina nära och kära i jul, ta chansen att ge dem uppmuntran och självkänsla som en extra present. Den julklappen håller längre än en ny mobil eller ett par skidor – och är dessutom helt gratis.
.
.
Läs mer
Ledare: Kom igen, klart att du kan!
Ledare: Ta lyckan i egen hjärna
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.