Svensk politisk debatt borde fokusera mer på innehåll än på yta. Att inte ens våga sitta på en stol nära dem som inte tycker som oss själva gör oss bara enögda och sårbara. Bemöt i sak - allt annat hotar demokratin.
Sydsvenskan blåste efter Almedalsveckan upp det faktum att författaren Ann Heberlein framträdde på Sverigedemokraternas scen. Som om detta var en skandal.
Det var det inte. Om det säger något om Heberlein, som kandiderar till riksdagen för Moderaterna i valet 2018, så är det väl att hon är modig nog att tänka själv i stället för att gömma sig bakom fasader.
Jag tackade själv ja till att delta i en debatt arrangerad av SD i Visby. Den visade sig dock krocka med ett annat event så jag fick ställa in, men jag såg inget problem alls med att sitta där. Att föra samtal med någon är inte att dela dennes åsikter. Jag debatterade exempelvis mot en vänsterpartist i Dalarnas tidningars debattprogram, och transformerades vare sig till kommunist eller till dalkulla – däremot fick jag föra fram min åsikt och lyssna till motståndarens.
Politik handlar om passion, inte position. Det handlar om idéer, inte om image. Den dag vi glömmer det är vi illa ute.
Svedalas kommunalråd Linda Allansson Wester, som ansvarar för nomineringsarbetet för M i södra valkretsen, menade dock att Heberleins närvaro på SD-scenen ”påverkar sannolikt hur enskilda moderater ser på henne”. Tydligen trodde hon att det påverkade hennes chanser att nå en hög placering.
På allvar? Sitter aktiva moderater verkligen och tittar på yta i stället för kompetens? Är det viktigare att synas och ta selfies med rätt personer än att tycka rätt saker? Vi behöver ett seriöst snack om vikten av meritokrati inom svensk politik; fördomsfullhet och åsiktsbildning grundat på vem man pratar med känns svajigt som grund för den som vill styra landet.
Vi har sett flera exempel på hur personer straffats för sin nyfikenhet, för att ha velat förstå sina motståndare. Både Marcus Birro och Markus Uvell har fått kritik för att ha ätit lunch med SD-aktiva. Mårten Roslund fick i våras avgå som språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund efter att ha druckit ett glas med förre SDU-toppen Gustav Kasselstrand och SDU-företrädaren William Hahne. Roslund skrev på Facebook att han sökt insikter, för att förstå varför så många svenskar säger sig vilja rösta på SD. Men ojoj, kvällspressen hängde ut och folk hängde med. Så dumt.
Heberlein själv kommenterade sitt deltagande i samtalet hos SD: ”Jag tror på det demokratiska samtalet och på dialogen. Jag tycker det är viktigt att föra fram det jag tycker är väsentligt att tala om så mycket som möjligt i så många sammanhang som möjligt”. Det verkar ju rätt sunt, eller hur?
Som liberal ser jag individen, inte gruppen. Jag lystrar till människors ord och handlingar, inte till vem de sitter nära på en scen. Jag hoppas för demokratins skull att fler gör detsamma.
Frågan är om väljarna kommer att lyssna eller bara titta på bilderna.
Läs gärna också:
Säg emot nazisterna i stället för att tysta dem
Sluta mumla om SD och kom med vettiga argument
Carolins videokommentar
