Carolin Dahlman: Bidrag ger inte mening med livet

Men har de verkligen rätt i att det är fördelning uppifrån som är nyckeln? Jag tror tvärtom att lösningen är att sluta hjälpa så mycket och låta människor finna sina superkrafter.

Bristande integration och segregation kan absolut leda till att vissa blir frustrerade och landar i kriminalitet. Men det förhindras inte automatiskt genom att fördela kronor. I stället behöver fler en uppgift i livet. Genom att tvingas prestera kommer att känna stolthet och harmoni

Om skolan pressar och kräver resultat känner sig eleverna sedda; de märker att det spelar roll om de sköter sig eller ej. En slapp skola utan höga kunskapskrav gör däremot att de varken får kickar om de gör rätt eller skäms om de gör fel. Det gör dem osynliga.

Min teori är att de som snor jackor av sina klasskompisar eller säljer knark för att ha råd med en dyr klocka inte börjar sköta sig bara för att familjen får någon krona mer i bidrag – eftersom det egentligen inte är pengar som saknas, utan riktning och syfte. Det är sannolikt inte själva märkesjackan de unga rånarna vill ha, utan spänningen, statusen, tillhörigheten. De stjäl inte på grund av fattigdom i monetära termer; vad som fattas dem är mening.

Ett skolsystem som ställer krav och ett samhälle som inte ser genom fingrarna vad gäller brott visar att det ser de ungas potential, vet att de kan bättre och förväntar sig det.

Jag är övertygad om att de flesta mår bra av utmaningar, att ha ögonen på sig. Om det så är att satsa på att klara ett maraton eller hantera en vattenläcka lockar prövningen fram vår förmåga, vässar vår talang och utvecklar oss. Pluggandet av glosor kan skapa stress, men ger ett ordförråd. Timmar i gymmet kan vara jobbiga, men gör att musklerna växer och hjärtat mår bra.

Krav och regler handlar om att skaffa sig förmåga att klara sig själv – kunna försörja sig till exempel – men också om att finna sig själv.

Aristoteles kallade det högsta goda för "eudaimoni", ett slags lycka som uppnås när man handlar så att man förverkligar sitt väsen. Han menade att det finns ett mål som alla innerst inne vill, eller borde vilja, förverkliga.

Filosofen John Stuart Mill talade om att den perfekta människan kan lockas fram med hjälp av utbildning och utveckling, att livet blir rikt om vi odlar vår egenart.

Alla finner såklart olika mening med livet. En del vill hjälpa utsatta barn, andra vill forma en lycklig kärnfamilj, ytterligare andra vill starta ett företag eller bli stenrika fotbollsproffs. Livsdrömmarna är lika många som jordens befolkning. Men genom press kommer vi med ökad sannolikhet att finna vår egna unika dröm eller uppgift – och lyckan som följer.

Kravlöshet och mer bidrag är däremot en enkel, passiviserande lösning. Vänsterns vilja att minska klyftorna kan leda till ökad känsla av meningslöshet – och kriminalitet.

Jag är övertygad om att klyftor i stället kan aktivera och öka känslan av mening. Om man kan höja sin inkomst eller status via utbildning, företagande och hårt arbete blir inkomstskillnader en morot som motiverar till storverk. Men om politiken plattar ut folks inkomst via skatt­ – så att vi får lika oavsett prestation – berövas vi den viktiga kampen. Det blir som att ge första pris till alla i tävlingen. Hur kul är det?

Gängkriminaliteten har många orsaker och lösningar, men att enbart fokusera på pengar eller se människor som svaga och utsatta blir att missa något viktigt. Vi måste också se styrkan och förmågan, tro att fler kan.

De som lägger huvudet på sned och skyller folks svåra situation på att några i landet är stenrika gör människor till offer. Och i hjälplösheten tappar de sin mening.