Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Den eviga Nato-frågan
Det är fascinerande att se hur Nato-motståndet inom socialdemokratin år efter år tvingar partiet att i regeringsställning regissera en trolleriföreställning som liknar det gamla bravurnumret ”Den itusågade damen”. Hon som läggs i lådan, sågas av på mitten och i nästa stund till publikens förtjusning stiger upp hel och oförändrad. ’
På samma förunderliga vis kan svenska regeringar vidta den ena säkerhetspolitiska åtgärden efter den andra som några år tidigare var närmast otänkbar. Så till exempel Värdlandsavtalet som öppnar för Natoförband att delta i övningar i Sverige men även i olika avseenden utnyttja svenskt territorium. Undertecknandet följdes av försäkringar om vår fortsatta alliansfrihet. Därefter kom raden av förändringar i våra säkerhetspolitiska relationer med Finland, som nu utvecklats till en operativ samverkan som binder oss samman även i kriser och krig och numera rymmer ett direkt åtagande att en svensk brigad skall överföras till norra Finland om läget så fordrar. Vår regering garanterar dock att vi är alliansfria.
Vinsten för Finland är att den fasta bindningen till Sverige minskar risken för att USA kan förledas att stå passivt vid en rysk aggression mot landet. Med Sverige direkt indraget involveras hela Skandinavien redan för allra första stund. Men även för Sverige ökar säkerheten att få direkt hjälp från USA och Nato.
Allt detta och Sveriges ömsesidiga och undertecknade säkerhetsavtal med USA leder till att tärningen är kastad, Rubicon passerad och talet om vår alliansfrihet mest saluförd för att så länge som möjligt hålla partiets neutralitetstroende överlevare från kalla krigets dagar lugna.
Ändå är det ju inte i Arvfurstens palats eller ens på Sveavägen 68 i partihögkvarteret som den slutliga tolkningen av vår alliansfrihet äger rum. Det sker på samma sätt nu som allt sedan 1949 i Moskva. Redan tidigt, även när vårt försvar var som starkast, saknades förutsättningarna för att vi skulle kunna ha förblivit en fredens ö mitt i ett storkrig. Vår förhoppning var att kunna försvara oss tills dess militära hjälpinsatser hann organiseras. Nu måste den hjälpen komma mycket snabbare, helst innan en konflikt utbryter. Det är längesen, om ens någonsin, som man i Moskva betraktat oss som alliansfria.
Sverigedemokraternas omsvängning i Natofrågan är ett tecken på hur verkligheten sakta men obevekligt eroderar de säkerhetspolitiska illusionerna. Frågan som återstår och kräver svar, är om ett medlemskap i Nato ökar vårt inflytande. Det är inte helt uteslutet att vår förhandlingsstyrka tillsammans med Finland något väger upp vår avsaknad av medlemsröster vid Natos möten i Bryssel.
Bo Pellnäs
