Carolin Dahlman: Ajöken Jöken

Syftet var att ytterlighetspartiernas makt skulle minska. Men ett år senare är SD största parti och på onsdagen körde V över regeringen kring satsningar på välfärden ihop med M, KD och SD. Kanske dags för L och C att tänka om?

Ledare • Publicerad 22 januari 2020

Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.

”Jag och Annie Lööf har stoppat Sverigedemokraternas makt den här mandatperioden”, sa Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund i januari 2019 efter att han inom en vecka spräckt Alliansen, släppt fram en socialdemokratisk statsminister och skrivit under januariöverenskommelsen med S, MP och C.

”Det klart att Sverigedemokraterna är vansinniga”, sa han, men ett år senare kan Jimmie Åkesson (SD) glatt ropa: ”skrattar bäst som skrattar sist”. En sammanvägning av alla väljarbarometrar, framtagen av forskare på Göteborgs universitet, visade i veckan att SD skulle bli största parti med 24 procent om det var val idag, medan L skulle åka ur riksdagen med 3,7 procent.

Annons

För ett år sedan sa Annie Lööf (C) med samma tvärsäkerhet att Centerpartiet ”ser till att SD eller V inte får politiskt inflytande de kommande åren”. Budgeten skulle Vänsterpartiet inte få påverka, och det skrevs in en klausul i överenskommelsen om att V skulle berövas inflytande över den politiska inriktningen under mandatperioden.

Men dagarna efter satt Jonas Sjöstedt i möte med statsministern vilket resulterade i ”ett papper som ingen skulle få se”, men som sades sätta klausulen ur spel. Och ett år senare meddelade Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – en onekligen ovanlig mix partier – att de enats i en gemensam ändringsbudget om att tillföra 7,5 miljarder kronor till kommuner och regioner. Eftersom förslaget har majoritet i riksdagen kommer det att bli verklighet.

I mätningar av förtroende låg Sjöstedt och Åkesson på andra och tredje plats bland partiledarna i januari, och väljarna sågar Jöken. I en färsk Novus-undersökning svarade 60 procent att de tycker att politiken är ganska eller mycket dålig och bara en av tio tycker att den är bra.

Centerns och Liberalernas strategi fungerade alltså inte som det var tänkt.

Svensk politik har som konsekvens i stället blivit osannolikt rörig, med högerpartier som stöttar vänsterpolitik och en vänsterregering som driver högerpolitik. Vem samarbetar med vem och varför numera? Vad vill de? Vart ska de? Vems ord kan väljarna lita på?

Och vem avskyr vem för att i nästa stund kroka arm? När V förra året la ner sina röster och släppte fram Löfven (S) som statsminister sa Sjöstedt (V): ”Det viktigaste i dag är att statsministern inte heter Kristersson, för då hade vi fått Åkesson på köpet också”. Men så ett år senare har samme partiledare lagt fram förslag ihop med både M och SD. Man blir yr av alla turer.

Dessvärre har nog den här härvan påverkat förtroendet för politiken som helhet och risken är att det mest leder till leda och ilska. Risken är att det skadar Sverige svårt om det får fortsätta.

Det enda rätta nu är att åtminstone Liberalerna tar sitt förnuft till fånga, inser att januariplanen inte var så lysande och kommer åter till ett högerliberalt samarbete.

Säg hej då till Löfven, farväl till Lövin och ajöken till Jöken.

Annons