Carolin Dahlman: Min mormor kan inte somaliska
Årets sommarvikarier inom hemtjänst, särskilt boende och daglig verksamhet för äldre saknade tillräcklig kunskap i svenska för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Det svarade hälften av arbetsplatsombuden i Kommunals enkät. Fyra av tio sa att bemanningen varit ”otillräcklig eller katastrofal”, och var fjärde att ingen av vikarierna har haft utbildning inom vård och omsorg.
”Det är fullständigt oacceptabelt – och det går åt fel håll”, röt Kommunals ordförande Tobias Baudin (Expressen 11/9).
Det kan man verkligen hålla med om. De anställda kan mycket väl vara varma och fina personer, men enligt undersökningen hade bristerna bland annat inneburit att de ”haft problem med att följa instruktioner och lett till kommunikationssvårigheter med både brukare och kollegor”. Det kan helt enkelt innebära en fara för de gamla.
Problemet är inte nytt; förra året kom samma slags larm. Elisabeth Antfolk, ordförande i Kommunals sektion för privat vård och omsorg, berättade då om flera fall där insatserna inte hade utförts korrekt på grund av bristande språkkunskaper. En person vågade inte ringa 112 när en brukare var sjuk, av rädsla för att inte kunna kommunicera med larmpersonalen. En äldre kvinna hade fått besök av en manlig personal som bara sade ett ord på svenska: ”duscha”, lyfte in henne i duschen och började klä av henne.
En vikarie i Nyköping missade ett larm på grund av bristande språkkunskaper, så en kvinna som hade ramlat och slagit i huvudet gick miste om hjälp. ”Då brukaren äter blodförtunnande medicin kunde missförståndet ha fått allvarliga konsekvenser”.
En undersköterska på ett äldreboende i Sundsvall berättade att det blev väldigt betungande för den ordinarie personalen när kommunikationen inte fungerade. Det fanns stora svårigheter med vikarier som inte kunde svara i telefon, skriva avvikelserapporter, sköta dokumentation eller beställa mat.
När det uppdagades en händelse i Örebro där de äldre missköts framkom att det fanns personal som var så dåliga på svenska att det var svårt att erbjuda kompetensutveckling eftersom de inte skulle kunna ta till sig utbildningen.
Socialminister Lena Hallengren (S) bemötte de förfärande uppgifterna som kom i förra veckan med: ”Vi vet att äldreomsorgen behöver mer resurser och undersköterskorna fler kolleger. Annars blir det så här, där det är svårt att rekrytera folk med rätt kompetens”.
Men vad har hänt med Socialdemokraternas vallöfte om att ställa ökade språkkrav på invandrad personal?
I år skyllde ministern lamt på kommunerna, utan självinsikt om att regeringen lastat på dem stora åtaganden utan att kompensera ekonomiskt, vilket försvårar möjligheten att utbilda och locka rätt kompetens i vården med högre lön.
Nu måste regeringen ta frågan på allvar och ställa högre krav på dem som går arbetslösa. Språkkurser och utbildning inom bristyrken – och krav på studieresultat - borde vara nödvändigt för att få bidrag till exempel. Politikerna måste sluta blunda och skönmåla.
Det brukade länge hävdas från vänster att vi behövde invandringen för att fylla luckorna på arbetsmarknaden. 2015 skrev till exempel LO – i en annonsbilaga med rubriken ”Sverige behöver invandring” – om vikten av fler medborgare. ”Redan nu bärs vi av nysvenskar, de står för en stor del av vår BNP och de arbetar bland annat i vård och omsorg där det råder personalbrist.”
Ja, det gick ju jättebra...
Jag önskar verkligen att arbetslösa nyanlända kan komma in i det stora antalet bristyrken som finns, men vi måste faktiskt ställa krav på kvalitet och kompetens på personalen också. Särskilt när det gäller de gamla, de sköra, de svaga.
Min mormor kan i varje fall inte somaliska, inte ens engelska, och jag är tacksam över att personalens breda värmländska känns bekant för henne. Hon är blind, nära 90 år och borde ha rätt att få trygg omsorg.
Carolin Dahlman
