Carolin Dahlman: Mördare förtjänar inte sympatier
”De där genomgoda människorna som aldrig gör fel, de är inte särskilt många precis”, menade Rakhmat Akilovs försvarsadvokat Johan Eriksson i P1 på måndagen i ett samtal om brott och straff. ”Det är klokt att inse att man inte så där lätt ska fördöma andra människor för rätt som det är sitter man där själv och har gjort fel faktiskt” (26/3).
Men de flesta av oss skulle faktiskt inte meja ner oskyldiga människor som är ute och fredagsshoppar. De allra flesta av oss har en gräns. Visst kan man bli arg, frustrerad, förbannad, ledsen, men hur många känner du som medvetet skulle stjäla en lastbil eller skaffa ett vapen? Nej, de som mördar gör det inte liksom av misstag, ooops I did it again.
Jag fördömer dem – den dag vi slutar fördöma är vi illa ute.
Eriksson hånade politikerna för att vara dåligt pålästa kring effekterna av de hårda straff de förespråkar. ”Argumentationen saknar vetenskaplig grund; den är populistisk; den är feg”. Det var tydligen heltokigt att tro att en 16-17-åring – som skaffat sig skyddsväst och vapen för att kunna skjuta ner en fiende som hotat honom – skulle avskräckas av högre straff på att inneha skjutvapen. ”Tror de på fullaste allvar att han skulle avstå?”
Eeeeh. Ja? Och varför inte ens försöka stoppa honom? Varför ge upp och tänka ”äh, de sätter kulor i varann ändå”? Varför titta åt andra hållet och säga typ ”att straffa funkar ändå inte, så släpp ut dem”?
Fängelsestraff kunde till och med bara göra saken värre, menade Eriksson, eftersom kriminalvården inte fungerar. Där kan man hamna i interna konflikter och lära sig mer om kriminalitet. Att bura in bovar kan skapa större utanförskap, mindre intresse av att följa samhällets regler och större intresse av att följa kriminella – och därmed skulle samhället bli farligare.
Det får mig att grunna över om svaret på otillräckligt fungerade fängelser är A) att släppa fångar lösa och lägga ner fängelserna, eller B) att förbättra kriminalvården. Jag röstar för B. Den som har kränkt en annan ska väl ändå inte komma undan med argumentet att myndigheten inte har nog med psykologer? Om fängelsestraff inte fungerar är inte lösningen att låta mördare och våldtäktsmän gå fria – i stället måste tiden i fängelset användas bättre.
Samma kapitulation inför det svåra sken igenom i Erikssons klagan över att det talas om no-go-zoner, för ”hur roligt är det att bo på en plats som människor inte vill besöka”. Faktum är ju att det är polisen som har identifierat ett antal platser i Sverige där brottsligheten är hög med syfte att kunna sätta in rätt åtgärder. Polisen är ingen turistbyrå för bostadsområden. De ska inte ha som uppgift att skönmåla verkligheten inför besökare; deras jobb är att skydda de skötsamma som bor där.
Försvarsadvokaten ansåg att man i stället för höga straff skulle sätta in ”sociala insatser” (oklart vilka), idrottsaktiviteter och bra skola. De unga skulle ”växa upp under förhållanden som skapar värderingar som gör att man inte vill bli kriminell”.
Självklart är det viktigt att satsa på skolan, och gärna öka graden av disciplin där. Det vore också bra om man pressade människor till integration, det vill säga ställde högre krav på att klara studier och lära sig språket. Jag skulle dessutom gärna se att det gick att tjäna pengar på arbete genom att sänka marginalskatterna.
Men det räcker inte. Vi har inte tillgång till alla familjers köksbordskonversationer. Skolan finns, liksom fotbollsplaner och gympa. Uppenbarligen hamnar unga ändå snett och lockas av snabba cash och status. Vi hjälper dem inte genom att ursäkta deras val.
Eriksson menade att det krävs lite för att människor ska bli monster. Men de flesta av oss lever långa liv utan att bli så galna att vi dödar på en av Stockholms mest levande gator. Och de som gör det bör bestraffas.
