Carolin Dahlman: Sänk världens högsta marginalskatt

Moderaternas besked om att man skjuter på förslag om att sänka marginalskatten är både oväntat och ovälkommet. Alla förlorar på att den som anstränger sig inte belönas.
Ledare • Publicerad 15 maj 2018
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.

De svenska marginalskatterna är högst i världen, hela 69,1 procent om man räknar in arbetsgivaravgiften, vilket kan jämföras med 48,3 som är snittet i OECD.

För väldigt många lönar det sig därmed knappt att prestera såpass bra att man får löneförhöjning, för det blir ändå nästan inget kvar; pengarna försvinner ändå till den stora statsbudgetens alla slukhål.

I mars sa Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att ”allt över 50 procent kommer att vara ett problem” och att marginalskatten därför ”måste ner” (Di 7/3). Men något sådant förslag fanns inte med i vårens skuggbudget. I stället låter man skatten ligga kvar på 60 procent (om man bortser från arbetsgivaravgiften).

”Det allra viktigaste är att sänka skatten mest för de som tjänar minst”, kommenterade Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson, till Dagens Industri (14/5).

Hon menade att en marginalskattesänkning kommer "i den takt ekonomin tillåter", vilket ju låter förnuftigt och ansvarstagande. Men om det inte lönar sig nog att arbeta eller utbilda sig kommer tillväxten att vara i fara – och då riskerar vi en situation där ekonomin aldrig kommer att tillåta sänkningar.

Svantesson vet att skattesänkningar är ett sätt att finansiera välfärden, eftersom det leder till ökad sysselsättning. Det sa hon åtminstone i en intervju i januari (Di 2/1). Hon vet att marginalskatten påverkar motivationen till att arbeta, göra karriär och utbilda sig. Visst kan man drivas av en kärlek till sitt arbete eller en vilja att bidra, men många tycker ändå att det känns rätt och riktigt att de får behålla en större del av en löneökning som följer av ens eget slit. Varför ska man annars avancera, ta på sig mer ansvar, plugga eller jobba över på soliga söndagar?

Om fler tappar sugen förlorar alla.

Under Alliansregeringens tid prioriterades skattesänkningar för låginkomsttagare och ingen verkade våga röra marginalskatten. Den drabbar ju hårdast dem med höga inkomster, vilket naturligtvis kan ge sken av att man ”gynnar de rika”. Men varför får man inte bli rik på arbete i Sverige? Vad är fult i att vara duktig och skötsam, visa framfötterna och prestera? Det borde Allianspartierna ha mod att prata om.

De borde uppmuntra, säga att det ska löna sig att ta studielån, att man bör få större ekonomisk frihet om man lär sig språket eller skaffar sig erfarenheter Det är en positiv attityd som ger energi och driver Sverige uppåt, framåt. Dessutom är det enda riktiga för den som har en djup respekt för individens rättigheter. Det är ju våra pengar det handlar om. Inte statens. Inte politikernas.

Att Moderaternas ambitionsnivå är så låg är ledsamt. Skattereformen 1990/91 syftade till att alla skulle få ”hälften kvar”, men sedan dess har progressiviteten återigen ökat, bland annat på grund av införandet av värnskatten 1995 och avtrappningen av jobbskatteavdraget 2016.

Dessvärre vill det största allianspartiet varken ta bort värnskatten eller återställa de rödgrönas nedtrappning av jobbskatteavdragen. Därmed har de inte ens kraft att återställa marginalskatterna till den nivå som rådde när Löfven tog över. Förhoppningsvis kan de övriga i alliansen dra i en annan riktning.

Ett land som vill peppa och heja på kan inte samtidigt ha världens högsta straffskatter på resultatet. Det får konsekvenser. Ju mer till de starka, desto mer till de svaga. Och tvärtom.

Lästips:

Carolin DahlmanSkicka e-post