Carolin Dahlman: Carolin Dahlman: Vänstervridningen i SVT och SR skaver

När Ekot på tisdagen presenterade en kartläggning av momsbedrägerier i EU menade man att det var illa för att det handlade om ”skattepengar som skulle ha kunnat gå till skolor, sjukvård och infrastruktur”.

Det är visserligen helt korrekt, men det är egentligen inte det offentliga som berövas – utan enskilda. Du och jag hade ju kunnat få behålla en större del av våra löner om vi hade sluppit betala för den service som skattesmitarna använder. Men genom att beskriva det som att fusket drabbar det gemensamma säger man indirekt att dina pengar är statens.

Detta är inte det enda exemplet på hur public service har en syn på ekonomi som hämtad ur sossarnas valmanifest.

I ett Rapportinslag i höstas sa reportern: ”Att sänka inkomstskatterna tycker C och L är ett av de viktigaste borgerliga vallöftena. Men S vill hellre satsa på välfärd, sjuka och gamla”.

Man ställde alltså skattesänkningar mot välfärdssatsningar, utan en tanke på att ju fler som motiveras till att arbeta, desto mer ökar tillväxten och desto färre behöver leva på bidrag. Nej, ekonomin sågs som ett nollsummespel i denna journalistik på förskolenivå.

Ett annat vanligt retoriskt fel som görs är att kalla det som är finansierat av skattebetalare för ”gratis”. När P4 Skaraborg berättade att skolungdomar inte längre kunde åka ”gratis” med kollektivtrafiken var orsaken att: ”inga statliga bidrag finns att söka efter att Moderaternas och Kristdemokraternas budget röstats igenom”. Man meddelade att ”en av dem som drabbas är 17-åriga Amanda”.

Gissa om en och annan lyssnare därmed såg M och KD som surpuppor som hindrade 17-åringar från att åka och bada! När reportern till och med avslutade med: ”Blir det en tråkigare sommar?” var det en dramatisk avslutning av berättelsen om de där snåla M- och KD-politikerna som hellre ville satsa på polisen och sånt (fast den aspekten lyftes så klart inte). Det var bara fokus på snyft. Dumma politiker. Stackars barn.

Alltför ofta sitter man också och ilsknar till över uteblivna följdfrågor. För ett år sedan rapporterade exempelvis Sveriges Radio om en man som hade fått avslag på sin ansökan om familjeåterförening eftersom han tjänat för lite. Han gav som förklaring att det var svårt att få ett bra jobb vitt om man inte kan bra svenska. Han klagade på att han därför får ta de andra jobb som finns, där arbetsgivarna oftast utnyttjar en. ”Jag känner mig här som en slav”.

Här undrar en vän av ordning varför reportern inte ifrågasätter och ryter till. Var det inte rimligt att han lärt sig svenska efter tre år i Sverige när dessa kurser är kostnadsfria? Ser han inga problem med att ta svartjobb? Får han bidrag? Tar han emot samhällets all service?

Nej, nej, det som förmedlades var ett tårdrypande inslag om en stackare som tvingades smita från skatteplikten och inte fick ta hit sin flickvän. Dumma arbetsgivare. Dumma Migrationsverket. Dumma Sverige. Snyft snyft.

Ytterligare ett exempel på snedvriden, slarvig journalistik är när man intervjuar ”mannen på gatan”, ni vet en vanlig person som får ge en spontan åsikt. Näringslivets Medieinstitut, NMI, har listat ett antal exempel på detta, som när en kvinna presenteras som ”lärare” fast hon även satt i V:s partistyrelse, när en ”handelsstudent” var aktiv i SSU, eller en MP-riksdagskandidat fick uttala sig som ”veterinär”.

När NMI granskade hur SVT och SR hanterade frågan om företagsvillkor i valrörelsen kom de fram till att det talades massor om sjukvården, skolan eller försvaret, men mindre om det näringsliv som lägger grund för att det finns pengar till välfärden. Inslag om företag handlade inte om hur dessa hade problem med skatter eller regler, utan hur enskilda misskött sig.

Och så har vi Ring P1. Nä, jag orkar inte ens gå in på Ring P1 för då exploderar jag. Ni fattar...