Centerns oreda i migrationspolitiken

I en debattartikel förklarade partiledaren Annie Lööf och migrationspolitiska talesmannen Jonny Cato att Centerpartiets migrationspolitik handlar om att ”kombinera medmänsklighet med ordning och reda” (Aftonbladet 30/11)”. Därför sa de nej till förändringarna i den gymnasielag som de själva en gång ställde sig bakom. ”När vi valde att släppa igenom lagen så sade vi också att detta skulle vara sista gången och vi inte skulle bidra till nya undantag.” skrev Centerduon.

För detta ställningstagande fick Centerpartiet hård kritik från Miljöpartiet. MP:s migrationspolitiska talesman Annika Hirvonen förklarade i en debattartikel att Centerpartiet genom sitt nej begick ett chockerande svek och tillmötesgick ”krafter som under lång tid gjort sitt bästa för att avhumanisera gymnasieungdomarna”. Hirvonen förklarade samtidigt att Miljöpartiet däremot ”vägrar dansa efter främlingsfientliga krafters pipa” (Aftonbladet 1/12).

Centerpartiet la ner sina röster och riksdagen gick därmed emot regeringens tilltänkta förordning om att förlänga tiden för de ensamkommande att söka arbete (Expressen 9/12).

Bara några dagar senare lanserar Centerpartiet en ny version av sin ordning och reda i migrationspolitiken. I SvD 10/12 skriver Annie Lööf och Jonny Cato att Centerpartiet vill se en ny ”utökad humanitär skyddsgrund”. Det ska enligt centerduon bli ”en viktig säkerhetsventil för att skapa en medmänsklig, rättssäker och rättvis behandling av människor och är bättre än justeringar av en bristfällig och temporär gymnasielag”.

Det uttalas i artikeln att förändringen ska fungera som en möjlighet för dem som inte lever upp till kraven i gymnasielagen: ”Då den nya humanitära grunden föreslås börja gälla i sommar betyder det att de i stället skulle ges möjlighet att prövas mot den nya, utökade humanitära grunden.”

Centerpartiet vill alltså inte lappa och laga, utan permanent införa en ny grund för uppehållstillstånd, som ska användas som ”säkerhetsventil”. Annie Lööf och Jonny Cato skriver: ”Den ska endast omfatta de mest ömmande fallen och de med stark anknytning till Sverige som haft uppehållstillstånd.” Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Gymnasielagen riktades mot en grupp, i huvudsak unga män, utan egentliga asylskäl. Någonstans var alla – förespråkare och motståndare till lagen – rimligen införstådda med att den typen av lag innebär att svåra beslut skjuts på framtiden. Att visa ut någon ur landet blir av flera skäl svårare för varje dag, månad och år som går. Det alldeles oavsett om man har misslyckats eller lyckats att genomgå en gymnasieutbildning eller om man har fått ett jobb eller inte. Med tiden kommer en punkt där bindningen till Sverige är starkare än till någon annan plats.

På det viset har Centerpartiet en poäng. Men risken med en permanent utökad humanitär skyddsgrund är att den kommer att bli ett nytt mål för den som kommer till Sverige, den blir ett trubbigt instrument som skapar större osäkerhet och mer trassel om vad som gäller för vem som ska få stanna eller inte.

Invandringspolitik handlar inte om en tävling i medmänsklighet, där den som välkomnar flest människor med minsta kontroll och lägst krav vinner. Invandring påverkar samhället på många plan. En välfärdsstat med ambitionen att omfatta alla måste klara av att ge god utbildning, få vuxna i arbete och hålla unga borta från kriminalitet och extremism. Sverige har ett sviktande resultat på det området. Den oredan drabbar också dem med allra starkast asylskäl som kommer till Sverige för att få en fristad.

I ekonomins värld talar man om ”alternativkostnader”. Det kan låta hårt att ta in sådana ord när det handlar om människor, men faktum är att även invandringspolitik handlar om att väga olika nyttor och negativa konsekvenser emot varandra. Det borde vara i ett sådant utrymme migrationspolitiken diskuteras, med mer analys och mindre känslopajkastning om cynism och medmänsklighet. Det kan rentav vara det mest humana för alla inblandade.