Annons

Desintegrationen i Sverige

När förtrycket i Sverige är värre än i hemlandet är något allvarligt fel. Kvinnors och barns rättigheter måste garanteras om vi över huvud taget ska kunna tala om integration.
Ledare • Publicerad 27 december 2019
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Det är inte husen som är problemet.
Det är inte husen som är problemet.Foto: Fredrik Sandberg/TT

I Svenska Dagbladet (21/12) skriver läraren och författaren Zulmay Afzali om hur han tar mod till och ställer upp i en julparad på den skola där han arbetar. Något han hittills varje år har tackat nej till: ”Ska jag klä ut mig och delta i något sådant så måste jag bereda mig på både mobbning och förlöjligande från mina landsmän. Kanske hot. Och hat. Det kommer inte bara att drabba mig i Sverige, också min familj i Afghanistan kommer att bli förödmjukad och få lida om jag gör något så otänkbart som att klä ut mig och gå med i en julparad.”

Denna gång deltar Zulmay. Inte bara i en biroll. Utan fullt ut som Lucia i ljus peruk och luciakrona på huvudet. För den som bör på minnen av att ha blivit misshandlad och urinerad på efter att som barn spelat med i en sketch är det ett oerhört stort steg. Men för Zulmay Afzali är det att visa allvar med orden han förmedlar till sina afghanska elever om att det är ”vår skyldighet att anpassa oss till livet här och lämna vår hederskultur.”

Annons

I Ystads Allehanda (23/11) berättade en kvinna anonymt om hur hon började bära slöja efter trycket på SFI-utbildningen: ”De andra kvinnorna i klassen trakasserade mig. Ville inte sitta bredvid mig för att jag inte täckte mitt hår. Jag kände mig utanför och gjorde till slut som de sa. Jag fick ändra på mina traditioner för att passa in.”

Det är inte frihet. Det är inte fritt val. Det är inte integration. Snarare desintegration.

En hälsosam integration, som innebär att man inte överger sitt gamla jag, sin gamla kultur, men att man tar till sig de möjligheter, rättigheter och skyldigheter det nya landet erbjuder handlar naturligtvis om att bli välkomnad. Det är en svår del och svenskar i gemen har inte det bästa rykte om sig när det gäller att bjuda in och bjuda till. Men det handlar också om att vilja ta till sig. Det är allmänmänskligt, på gott och ont, att söka sig till sina gelikar när man kommer till en ny plats.

För ett barn är skolan med kamrater och lärare från det nya landet en självklar plats att växa in i det nya. Lekplatsen, fritidsgården, fotbollsplanen och cykelvägarna runt i det egna området är det också.

Tyvärr har det egna området under de senaste decennierna kommit att betyda något annat än att bli en del av det svenska. I stället för att komma närmre och förstå mer av hur Sverige fungerar och vad det erbjuder individen, har den som vuxit upp på dessa platser många gånger utsatts för förtryck som omöjliggjort att få rätt till alla de friheter många svenskar tar för givna.

Borås kommun har i en rapport gällande området Norrby gjort ett antal djupintervjuer med anställda i olika verksamheter på området och bland de boende. I Norrby är 37 procent födda i Sverige. 20 procent är födda i Somalia. Det framgår inte hur många av dem som är födda i Sverige som har svenskfödda föräldrar, men troligen är andelen låg. Det är ett område som kan jämföras med liknande i andra svenska städer.

I rapporten beskrivs hur klanstrukturen från Somalia är etablerad i området. Det tar det sig uttryck i egen rättsskipning, rivalitet mellan klanerna, personer från vissa klaner utesluts från sociala sammanhang, man inte får gifta sig över klangränserna, kvinnor får inte vara i allmänna sammanhang med mera.

Etnisk uppdelning sker också inom områdena och mellan hyreshusen. I rapporten beskrivs: ”Både polisen och verksamma på området har erfarit att personer tillhörande samma etnicitet krävt att andra boende antingen ska avlägsna sig från vissa platser till fördel för dem själva eller att man i trappuppgångarna skapat en sådan miljö i syfte att få personer av annan etnicitet att flytta ifrån fastigheten.”

De sociala normerna i området handlar om begränsande av flickor, homosexualitet är ”haram”, kvinna ska vara hemma och slöjbärande är obligatoriskt.

Inom en utbildningsverksamhet uppges att det förekommer stora problem med mobbning av flickor som inte lever efter normen och mot de elever som äter griskött. Lektioner är stökigare om kvinnor håller i dem eller om ämnet för lektionen är att anses som någonting som kopplas samman med ”kvinnliga arbetsuppgifter”. Intervjuade uppger att flickor och kvinnor på området som inte går med slöja angrips genom ifrågasättanden, tillrättavisning och kränkande behandling. Man spottar och skriker efter dem om de anses vara för lättklädda. De som utövar detta är både barn, vuxna, släktingar med mera som man känner eller som offret inte har någon relation till.

När svenskar tänker på en makt som sätter gränser för livet är det i första hand staten vi tänker på. Men många människor i Sverige lever redan i dag i ett hårt förtryck, baserat på klaner och hederskulturer från hemlandet. Att acceptera att kvinnor och flickor förtrycks, pojkar begränsas eller görs till moralpoliser, är ett sanktionerat demokratiskt jättesvek. Det värsta är att det inte alls är nytt. Det har pågått under decennier. Samhället har inte haft mod eller förmåga att reagera och visa att Sverige står för något och är är berett att stå upp för dig när du vill vara den du är. Det är ett politiskt och medialt arv av feghet som lever med i dag.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons