Det är våldtäktsoffren som behöver vårt stöd – inte förövarna
Emmas våldtäktsman hade filmat delar av våldtäkten, så även om hon blivit drogad fanns bevisen. Trots det fick han bara två års fängelse i första domstolsrundan. Sedan sänkte Hovrätten med två månader. ”Jag tycker bara att det är ett hån”, sa hon till TV4 (23/4). ”Jag känner mig så himla sviken av Sverige. Jag vill inte bo här, jag vill inte betala skatt, jag vill inte stötta det här landet”.
Ja, vad fan fick hon för pengarna? Inte rättvisa i alla fall.
”Han har förstört mitt liv. Det är inte bara psykiska problem som har kommit efter det här utan jag har fysiska ärr.” Eftersom gärningsmannens vänner började förfölja henne kände hon sig tvungen att lämna landet och byta namn.
Tyvärr är det alltför ofta vi läser om att svenska domstolar har mildrat påföljden av olika skäl.
I mars sänktes exempelvis straffet för två bröder som hade dömts för hundratals grova våldtäkter på barn eftersom barnen hade ”haft utbyte” av det sexuella umgänget. De hade visst spelat tv-spel ihop, vilket fick Hovrätten att göra avdrag med fem respektive tre år av straffet.
Straffrabatterna för våldtäktsmän under 21 år ska vi inte tala om. Det är alldeles för många som kommer undan enkelt på grund av ålder.
Men hur många landar ens i fällande dom? Under 2016 anmäldes 6 720 våldtäkter, men bara 171 personer dömdes under samma år. Endast 11 procent av anmälningarna ledde till åtal (SVT 12/9). Naturligtvis ska ingen in på kåken utan tillräcklig bevisning, men nog är det märkligt att så få kvinnors vädjan om hjälp leder till dom.
De få som döms får dessutom ofta låga straff. Enligt TV4:s granskning fick 55 procent av de våldtäktsdömda 2012-2016 minimistraff och 13 procent mindre än ett års fängelse.
Det får en att undra om de som skriver lagar, domar och polisbudgetar förstår vad ett offer för våldtäkt går igenom. Några berättelser:
Amanda utsattes för en gruppvåldtäkt när hon var 14 år. När hon till slut berättade bröt hon ihop och fick panikångest. Slutade andas. Fingrar och fötter domnade bort (Expressen 19/3).
En 17-årig tjej våldtogs 2005 av två killar på Husbybadet i Stockholm. En av killarna dömdes inte alls och den andre fick tre månaders sluten ungdomsvård. Tjejen fick däremot kännbara emotionella sår; hon fick tas in på behandlingshem för psykiatrisk vård efter att ha försökt ta sitt liv flera gånger. ”Hon har svårt att sova och lider av panikkänslor och ångest” (Aftonbladet 2/12 -05).
En kille från Hässleholm drogades och våldtogs på en resa. En öl, sen blev det svart. ”När han vaknade satt han fast som i ett skruvstäd med en man över sig och en som penetrerade honom”. Han var 20 år då, men tre år senare var han ”en bruten kille”, skrev Norra Skåne. Han drabbades av ångest och depression som drev honom till flera självmordsförsök, och besök på psykakuten. Han var tidigare glad och positiv men ”har blivit apatisk, låtit sin lägenhet förfalla, isolerat sig och tappat livslusten” (4/7 -15).
DN skrev om Malin som våldtogs när hon var 12 år. Hon sa nej till en kille som ville ligga, vilket gjorde att han kom tillbaka med en kompis och våldtog henne brutalt under ett par timmar. Hon började efter händelsen använda droger och skar sig i armarna, skolkade från skolan. Åtta år senare hade hon fortfarande svårt när någon ville ta i henne, till och med när hennes mamma ville ge henne en kram (25/4 -10).
Kanske ett dussin minuter kan förstöra åratal, beröva människor förmågan att älska sig själva och andra resten av livet. Bakom siffrorna finns människor. Bakom statistiken finns flickor, pojkar, män, kvinnor vars minnen är svåra att ta in.
Att så få av dem som anmäls döms och att straffen dessutom hålls låga får vilken människa som helst att svära. Hur kan vi svika dem? Och vilka konsekvenser får det?
Enligt Brås trygghetsundersökning sjunker förtroendet för rättsväsendet. Bara 55 procent har stort förtroende; samma ras gäller polisen.
Polisen behöver långt mer resurser; det behövs både pengar och verktyg. Tack och lov verkar politiker från nästan alla håll eniga om det, men det går för långsamt.
Straffen behöver höjas för att bli kännbara och signalera till offren att samhället tar deras sorg på allvar. Alliansen vill att minimistraffet för våldtäkt ska höjas från två till tre år. Det är också bra att regeringen ser över straffrabatten för unga.
Dessutom behövs mer kunskap. I Expressens granskning av 45 dömda män var 40 antingen var födda utomlands eller hade två föräldrar som var det (20/3). Det betyder självklart inte att alla med invandrarbakgrund är våldtäktsmän, men insikten kan leda till viktiga åtgärder.
”I Danmark har det till exempel lett till att man gjort Röda korsets sexualundervisning obligatorisk för alla unga nyanlända”, sa Tomas Tobé (M) till TT (GP 27/3).
”Vi tycker det är rimligt att ta in så mycket information som möjligt kring omständigheterna kring sexualbrott eftersom vi nu har en så kraftig ökning av utsattheten”.
Ja, antalet anmälda våldtäkter ökade med hela tio procent bara mellan 2016 och 2017. Den senaste tioårsperioden har anmälningarna ökat med 34 procent. 30 procent av kvinnorna känner sig otrygga när de går ut sent. Kurvorna går åt fel håll. Vi behöver göra allt vi kan för att hejda dem. De många offren lider länge; det borde förövarna få känna av.
