Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Det brådskar att trygga 40-talisternas ålderdom
Tiden går, och fyrtiotalisterna blir inte yngre. Den stora efterkrigsgenerationen, som fått dras med öknamn som ”jätteproppen Orvar” och ”köttberget”, blir 80-åringar under detta decennium. Efter att först ha anklagats för att stocka upp arbetsmarknaden och inte ge plats åt de unga, sedan för att vara belastning när de passerade pensionsstrecket och lämnade arbetslivet, är det dags för nästa utmaning: att göra plats på ålderdomshemmen.
”Att få välja hur och var man ska bo när man behöver hjälp är en omistlig del av en värdig ålderdom.”
2018 uppskattade Finansdepartementet i sina prognoser att det behövde byggas 700 nya äldreboenden till 2026. I en ny rapport med titeln ”Och den ljusnande framtid är vår?” presenterar Timbro uppdaterade siffror – som dessutom tar hänsyn till den nuvarande byggtakten, och presenterar prognoser över utvecklingen om ett etableringsstopp för privata aktörer skulle införas.
Det senare som ett svar på att statsminister Stefan Löfven (S) har luftat idén att stoppa privatiseringar under pandemin, och att utrikesminister Ann Linde (S) i tysk tv gett de privata hemmen skulden för Sveriges höga dödstal. Ett påstående hon gjorde utan belägg. Tvärtom presterade privata boenden bättre i flera jämförelser, men vad spelar det för roll när vänstern har en stark antiprivatiseringsreflex?
Två nya äldreboenden i veckan behöver öppna för att möta det framtida behovet. Det är ingen liten utmaning. Den dogmatiska inställningen till privata inslag i välfärden som Socialdemokraterna hyser riskerar att bli rent skadlig, när en stor del av äldrevårdens nybyggare är just privata aktörer.
Utan dem skulle det enligt Timbros beräkningar saknas 400 boenden år 2026, och 618 till 2030. Med nuvarande byggtakt, utan privatiseringsstopp, beräknas bristen vara betydligt mindre: 289 till 2026, 418 till 2030. Inte nog det heller, men inte lika illa.
Vad kan göras? Insikten att de privata alternativen behövs för att möta efterfrågan är en bra utgångspunkt, att det bör underlätta för dem blir nära till hands. Främst som de privata alternativen presterar bättre eller likvärdigt med kommunala i många mätningar.
Privatisering handlar inte bara om att få större effektivitet eller höjd kvalitet, som det ibland kan låta. Valfriheten har ett egenvärde.
Att få välja hur och var man ska bo även när man behöver samhällets hjälp är en omistlig del i att skapa den trygga och värdiga ålderdom som fyrtiotalisterna förtjänar. Utmaningarna med att en stor generation blir äldre har varit kända länge. Ändå har politiken varit saktfärdig. Men än är det inte för sent, och reformer för stärkt valfrihet skulle gagna även nästkommande generationer.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent
