unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Driton Rama: Ett öppet brev till anhöriga och beslutsfattare

En tredje ung man som jag kände till har skjutits till döds i Kristianstad. Jag har under en tid efter den senaste skjutningen upplevt blandade negativa känslor, som jag måste dela med mig av.
Foto: Johan Nilsson/TT
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En tredje ung man som jag kände till har skjutits till döds i Kristianstad. Jag har under en tid efter den senaste skjutningen upplevt blandade negativa känslor, som jag måste dela med mig av.

Jag är ledsen för er förlust och beklagar sorgen till de anhöriga som upplevt denna förlust. Men jag ser inga tecken på någon upprördhet till de mördades bekanta på sociala medier. Det är en av anledningen till att jag valt att skriva denna text.

Att skriva exempelvis att ”Gud ville ta sin ängel i förtid”, upplever jag är att beskylla Gud för morden. Denna typ av tankar och beteende uppmanar till passivitet; det står skrivet och vi kunde inte ha gjort något åt det. Jag kan förstå att man behöver lindrande tankar, men det är inte hela sanningen. Denna attityd vidmakthåller problemet och kommer skapa mer lidande för anhöriga och omgivning i längden.

Är det denna typ av tankar och beteende som kanske förminskar känslan av upprättelse och skuld? Det är ingen som har skrivit att; Nu får det vara nog! Jag vet vem som kan ha gjort detta, och jag ska göra allt för att få slut på det nu, kosta vad det kosta vill.

Pojkarna var utrikesfödda eller hade utrikesfödda föräldrar. De växte upp på Näsby och Charlottesborg. Gud borde inte ha en preferens att ta denna typ av pojkar i förtid tänker jag.

Det passiva beteendet upplever jag ökar lidandet för anhöriga och samhälle. Det förespråkar en att ta avstånd från samhället, för att lämna allt åt ödet och traditionella klanstrukturer.

Hade pojkarnas liv kunnat räddas om vuxna haft tillsyn och begränsat pojkarnas fritid?

En känsla av ilska och skuld efter sorgen är mer adekvat i ett sånt här skede. Jag tror att skuld är mer hjälpsam för oss som lever. Den ökar vår motivation att utvärdera våra handlingar och uppmanar oss till förändring.

Prata om det obekväma, offra nuet för att våra pojkar ska få en bättre framtid. Om pojkarna ska få en bra framtid och pojkarna saknar färdigheter för att förändra sin situation, så ligger det i föräldrarnas och beslutsfattarnas ansvar att agera nu.

Polisen har fått en omöjlig och otacksam uppgift som de ska lösa. De möter skuldfria, herrelösa pojkar som är kungar över landet ingenstans och frånvarande föräldrar som saknar motivation till förändring.

Jag hälsade på en gammal barndomsvän som jag växte upp med på Charlottesborg för ett tag sen. Han arbetar idag som polis i Malmö och uttryckte sin frustration kring att hans klienter kunde vara nonchalanta mot polisen, men agerade väldigt respektfullt när andra myndigheter tog kontakt. Risken att få negativa konsekvenser från skatteverket, socialtjänsten, försäkringskassan eller trafikverket ökade klienternas motivation till anpassning mer än de konsekvenser som kom från polisen.

Att utrikesfödda från traditionella kulturer tar tillbaka anmälningar eller inte anmäler alls är ett problem.

Carin Götblad, regionpolischef för Polisregion Mitt, föreläste på Barnafridskonferensen för ett tag sen. Hon beskrev ett ärende som skapade en kedjereaktion när myndigheter samarbetade i ett fall där barn till kriminella klanfamiljer for illa. När socialtjänsten samlade mod, utgick efter barnens bästa och omhändertog så fallerade även det kriminella nätverket. Att myndigheter samarbetar och agerar skarpare kan kanske vara ett sätt att angripa denna typ av problem?

Jag beklagar än en gång sorgen till de anhöriga. Det hade inte behövt gå såhär långt. Låt inte fler liv gå till spillo.

Driton Rama

Driton Rama är terapeut och föreläsare. Han har de senaste 15 åren arbetat med ungdomar och vuxna från traditionella samhällen.