Alex Voronov: Europa visar att det kan när det vill
Efter två dagar i Bryssel kommer jag hem med en positiv känsla: EU:s stöd till Ukraina är på allvar. Det syns i allt från de numera obligatoriska ukrainska flaggorna på ministrarnas kavajslag, till ukrainare i EU-lokalerna, Ukrainafyllda mötesdagordningar och EU-tjänstemän som yttrar ”Ukraina” i första eller andra meningen i sina presentationer.
Det finns fortfarande en hel del som är för lite, för sent, för långsamt, och för många ängsliga sidoblickar från en och annan EU-ledare. Ungerns återkommande gisslantagande av Ukrainastödet och samspel med Moskva är ett allvarligt problem.
Men man kan också se de stora linjerna. En central sådan är stärkande av EU:s försvarskomponent – det som kritiker förr brukade kalla en militarisering av EU.
Unionens fond som står vid sidan av budgeten – den så kallade Fredsfaciliteten – hade ursprungligen ett brett uppdrag att finansiera EU:s freds- och säkerhetsåtaganden i världen. Medlemsländerna har fyllt på den för att betala för den militära hjälpen till Ukraina. Enligt utrikesrepresentanten Josep Borrell ligger där nu motsvarande 110 miljarder kronor för ändamålet.
EU:s insats för utbildning av ukrainsk militär, som sjösattes i höstas, har genomförts. De planerade 15 000 soldaterna har utbildats varför EU nu beslutat att utbilda 15 000 till.
Det tog alldeles för lång tid för EU, ett år, för att samordna massleveranser av ammunition till Ukraina. Men nu när det väl är gjort tycks det gå undan. Av den miljon artillerigranater med den stora kalibern 155 millimeter, som EU nyligen beslutade skulle levereras under ett år, är 220 000 redan på väg.
”EU med sina resurser besitter enorm styrka.”
Besluten om att sända stridsvagnar och västerländska stridsflygplan till Ukraina ligger inte hos EU, men även här har EU varit pådrivande inte minst genom sin utrikesrepresentant. Efter sedvanlig långbänk skedde ett genombrott under våren. Stridsvagnarna sänds nu och träning av ukrainska F-16-piloter förbereds.
Vid sidan av det militära biståndet till Ukraina finns andra typer. Det viktigaste av dem är det så kallade makroekonomiska stödet som ser till att hålla den ukrainska staten igång. Halva Ukrainas budget går till försvaret. Det är ungefär så mycket som ukrainska skattebetalare kan finansiera. Resten, för 2023 preliminärt runt 400 miljarder kronor, måste betalas av Ukrainas allierade. EU har tagit på sig 200 miljarder av dessa (resten täcks av USA) och gör nu upp planer för 2024.
En grundförutsättning för EU:s tydliga ställningstagande för Ukraina har varit ett skifte bort från beroendet av rysk energi. Här har unionen och enskilda medlemsländer, särskilt Tyskland, gjort enormt arbete för att köpa framför allt naturgas från andra länder. Det, tillsammans med de breda oljesanktionerna, är ett hårt slag mot den ryska statskassan.
Mycket återstår att göra. Men genom att se var vi stod för ett år sedan och var vi står nu ser man bättre vad som faktiskt är möjligt. EU med sina resurser besitter enorm styrka. Den måste användas.
