FLASH: Om man pluggar går det bättre i skolan
För vissa blir bokstäver och siffror ibland svårbegripliga krumelurer och skolan är en pina, men vare sig man är duktig i skolan eller inte behöver varje elev kämpa. Glosorna klistrar sig inte på hjärnhinnan på någon automatiskt. Tragglandet behövs. Kämpandet, ångesten inför provet, allt är en del av resan.
Därför är det synd när vissa försöker frånta barnen det egna ansvaret och i stället skyller bristande resultat på allt från föräldrar och lärare till trångboddhet och samhällets stressnivå.
I en rapport från Skolverket slogs exempelvis fast att socioekonomisk bakgrund påverkar elevernas resultat. Det har blivit värre i statistiken eftersom många nyanlända barn har kommit hit i ganska hög ålder och därmed har kortare tid på sig att nå målen. Rapporten pekade också på skolsegregationen, att barn med olika bakgrunder hamnar på olika skolor, vilket förstärker skillnaden.
Mot detta invände skoldebattören och professorn Inger Enkvist i en krönika på måndagen. Hon menade att den typen av förklaringar visserligen är vanliga bland ekonomer, sociologer och pedagoger, men "om man talar med lärare om varför vissa elever gör framsteg och andra inte, så nämner de att de elever som det går bra för kommer till lektionerna, deltar i lektionsarbetet, gör läxorna och förbereder proven i god tid. Elever som inte klarar studierna är sådana som inte har skaffat sig förkunskaper på tidigare stadier, som skolkar, som inte gör läxor och som uteblir från prov" (Borås tidning 11/6).
Hon beskrev enskilda vittnesmål men hänvisade också till pedagogikprofessorn John Hatties forskning som pekar på lärares skicklighet och elevers ansträngning som avgörande faktorer för studieframgång.
Det var uppfriskande att läsa, att höra någon tala om att Pisa-resultat och det faktum att allt fler går ur gymnasiet utan fullständiga betyg faktiskt beror på eleverna. Jag är övertygad om att de unga skulle vinna på att höra denna sanning mer högljutt i stället för att ses som stackare, offer för vuxenvärldens klyft- och lärarbristsamhälle.
Om vuxna hela tiden pratar om att barn som har vuxit upp med sämre förutsättningar har sämre chanser kan det påverka deras resultat; de kan ta det som en ursäkt, eller ännu värre som en sanning. Det är nämligen viktigt hur man ser på sig själv, för det påverkar hur man gör och därmed blir.
Socialpsykologerna Claude Steele och Joshua Aronson ställde i ett experiment ett antal frågor till svarta universitetsstudenter i USA. De studenter som ombads att först ange rastillhörighet fick hälften så många rätt som andra; det var som att fördomarna blev en del av dem själva.
I en liknande studie lät två holländska forskare olika grupper av studenter svara på 42 frågor ur Trivial Pursuit. Hälften av studenterna ombads att innan de tog itu med frågorna ägna 5 minuter åt att skriva ner allt de kom att tänka på om vad det skulle innebära att vara en professor. De svarade rätt på 55.5 procent av frågorna. Den andra hälften ombads att först tänka på fotbollshuliganer. De svarade bara rätt på 42,6 procent av frågorna.
Politiken behöver ingjuta hopp och ställa krav. Alla har det inte lika lätt, men vi lever i ett makalöst land där det finns en chans för alla, och de barn som får krav på sig har större chans att lyckas. Vi vuxna borde oftare säga ”jag tror att du kan” för profetior blir ofta självuppfyllande.
