Carolin Dahlman: För att vi ska få leva i trygghet måste vi agera mot respektlösheten
Utanför redaktionen sitter en stor lapp med texten ”Rökning undanbedes”. Trots det står det häpnadsväckande ofta ett gäng ungdomar som går i gymnasiet i samma lokaler och puffar precis under skylten; hela gatan full av fimpar. Jag har inte vid något tillfälle sett någon ur skolpersonalen reagera; faktum är att jag aldrig har sett någon vuxen från skolan där alls.
När jag häromdagen än en gång såg ett antal unga killar med rykande cigaretter påpekade jag med ett leende att ”grabbar, jag tror att ni är läskunniga, ser ni vad det står på skylten?” Ingen flyttade på sig, så jag bad dem flytta på sig lite längre bort. Pekade på skylten. Fick ett hånleende tillbaka, ett till, ett till. Pekade på skylten och höjde rösten. Fick då höra ”du ska visa respekt för mig” och ”varför bryr du dig?”. Fly förbannad tog jag upp mobilkameran, vilket fick killarna att slänga på sig huvorna och rusa. ”Respekt visar jag er när jag förutsätter att ni har förmåga att läsa och följa regler”, sa jag. De filmade mig tillbaka och situationen blev upprörd. Mina kinder hettade. Blodet rusade. Jag skakade i en timme efteråt; tänkte att nu blir jag väl av med jobbet; tänkte var är Sverige på väg?
Jag var inget ljus i skolan själv, men för 30 år sen när jag gick i högstadiet skulle jag ha släckt ciggen. Mitt lilla gäng stod bakom en lada och rökte, någon höll vakt och kollade efter lärare, och när en sådan närmade sig log man brett mot hen och pratade om vädret med munnen full av tuggummi. Att sätta näsan i vädret och blåsa rök i ansiktet på en äldre fanns inte på kartan.
Skamset måste jag erkänna att jag även snattade vid några tillfällen när jag var i yngre tonåren. Mina vänner och jag lät chokladbitar slinka in i ärmen på jackan och gick sedan med pickande hjärtan ut på gatan. En dag följde en kvinna efter mig med misstänksam blick runtom i butiken; jag fick panik, lyckades få ut chokladen ur ärmen och därmed var min brottsliga bana till ända. Utan min rädsla för att bli påkommen och straffad hade jag kanske fortsatt, så sannolikt hjälpte hennes uppmärksamhet mig att forma en framtid som gynnat mig.
Men när jag var på H&M i Kristianstad häromdagen fick jag se tre unga killar varav en hade en keps på sig, med prislapp och larm tydligt synliga. Det kändes märkligt att de spatserade så resolut mot utgången och när larmet gick blev jag rasande. Jag gick snabbt efter, återigen för att fota – eftersom det var så långt mitt mod då sträckte sig – men när de vände sig om och såg mig gick jag fram till dem och skällde lite. Jag minns knappt vad jag sa men fick kepsen och kunde lämna tillbaka den i butiken. Skakig i benen, grötig i hjärnan, orolig över att gå ut igen ifall de var kvar.
Jag var också väldigt förvånad över med vilken självklar arrogans killarna hade plockat åt sig privat egendom. De sprang inte skamset; de försökte inte dölja sitt brott. Nej, kepan satt på skallen för alla att se. Deras gång var kaxig och orädd.
Skillnaden mellan min stöld på 80-talet och den här händelsen var enorm, och att dessa händelser tycks visa en otäck trend mot farlig nonchalans.
Polisen Jonas Berg från Helsingborg berättade i en intervju i helgen hur de ofta behöver hjälpa socialtjänsten att hantera unga brottslingar. ”De mest förhärdade når vi inte fram till ens i tioårsåldern. De bara skrattar åt både polis och socialtjänst, de vet hur begränsade våra verktyg är” (HD 24/3). Helena Gren på socialförvaltningen berättade att hon har jobbat med barn och unga sedan 1980-talet och sett hur kriminaliteten går nedåt i åldrarna i samma takt som respekt och tillit till myndigheter sjunkit.
My Hedström, som företräder riksåklagaren i Högsta domstolen, berättade i P1 att det är ett växande problem att allt fler ljuger för polisen. ”Jag har en känsla av att man lite mer lättvindigt kan ljuga för polisen för att man har inte samma respekt för myndighetspersoner som man kanske hade förr i tiden” (28/3).
Lägg till dessa berättelser att attackerna mot blåljuspersonal ökar, att Svensk Handel rapporterar om allt fler stölder och snatterier i butiker och att anmälningarna till Arbetsmiljöverket om fysiskt våld i skolan har ökat i flera år.
Jag undrar hur ofta de som bryter mot reglerna får känna av att deras beteende är fel. Om det inte krävs att regler efterföljs förlorar ju reglerna betydelse. Ett rättssamhälle som inte har kraft eller tillåtelse att bestraffa kriminella gör exempelvis hela samhället illa i längden. En rektor som ser genom fingrarna när elever förstör för de andra gör varken klassen eller bråkstaken en tjänst. En stadskärna utan synliga väktare eller poliser kan ge fritt spelrum, till skada för både vanligt folk och dem som ser att brott lönar sig – om man inte åker fast fick man ju en gratis keps, high five! Men hur påverkas ens framtid?
För att Sverige ska fortsätta vara ett samhälle med hög grad av tillit behövs fler poliser, tuffare tag i domstolarna med stöd av tydliga, skarpa lagar, en socialtjänst som törs vara sträng samt en skola som inte accepterar att unga snackar i mobilen eller inte klarar proven. En tredjedel klarar idag inte gymnasiet; gör vi dem en tjänst genom att ställa låga krav? Nej.
Jag tror att alla människor har förmåga att bli hederliga, härliga samhällsmedborgare som lever sina liv utan att skada andra. Men de som inte gör det är ett hot mot andras frihet. Därmed måste vi agera tydligare mot dem. Att sätta upp en lapp räcker inte.
