Förr eller senare hittar C hem till borgerligheten

Efter att Fredrik Reinfeldt lämnat posten som moderatledare efter valet 2014 framstod centerledaren som borgerlighetens klarast lysande stjärna och en potentiell statsministerkandidat. Alliansen beskrevs stundtals som “Annieansen”.

Att det fanns anledningen att ifrågasätta detta blev uppenbart i samband med Transportstyrelseskandalen sommaren 2017, då Centerpartiet satte stopp för en misstroendeförklaring som hade kunnat bana väg för en alliansregering. Den som gör anspråk på att leda borgerligheten får aldrig tveka inför möjligheten att avsätta en socialdemokratisk regering.

Regeringsbildningen efter valet förra året och januariöverenskommelsen lär emellertid för överskådlig framtid omöjliggjort alla Centerpartiets planer på att spela en ledande roll inom borgerligheten. Det kan tyckas orättvist - januariöverenskommelsen har tack vare Centerpartiet och Liberalerna potential att leda till viktiga liberala reformer av både skatter, arbetsmarknad och bostadsmarknad.

Men långsiktig trovärdighet för ett liberalt borgerligt parti bygger även på förmågan att ta eget regeringsansvar, och inte acceptera en socialdemokratisk problemformulering kring hur landet bör styras.

Det var denna insikt om att borgerlig politik bäst förverkligas av borgerliga regeringar som i vintras fick en rad ledande centerpartister att förorda M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister.

Idag talar emellertid många med inblick i C snarare om att det bland tongivande personer kring partiledningen finns en tydlig ambition att januariöverenskommelsens anda ska ligga till grund även för regeringsbildningen 2022, och att C då ska sätta sig i regering med Socialdemokraterna.

Än så länge tycks C-ledningen ha sina väljare med sig vad gäller samarbetet med den rödgröna regeringen. Det gäller inte minst de väljare som framförallt uppskattar hur Lööf kommit att profilera C som garanten för att Sverigedemokraterna hålls borta från politiskt inflytande.

Risken är dock, som den före detta C-riksdagsledamoten Staffan Danielsson konstaterat, att C än en gång håller på att förvandlas till ett enfrågeparti som genom känslomässiga utspel och ultimativa krav låter sig marginaliseras (Dagens Samhälle 15/11-2018). Det hände med kärnkraften som inte skulle laddas, och det hände med Öresundsbron som inte skulle byggas. Det är lätt att se historien upprepa sig. Strategin att lägga allt fokus på motståndet mot SD har redan lett till att den förre C-ledaren Maud Olofssons mödosamma projekt att återupprätta Centerpartiets borgerliga trovärdighet kastats överbord.

Det är inte osannolikt att en framtida centerledare tvingas börja om vid en punkt liknande den där Maud Olofsson inledde sitt partiledarskap. För egentligen råder det inte några tvivel om att Centerpartiet är ett parti som har sin grund i en insikt om företagandets och den egna ansträngningens värden. Det är och förblir borgerliga kärnvärden.