Naod Habtemichael: Förstatliga inte sjukvården
Under pandemin har vårdkonsumtionen ändrat karaktär. Kombinationen av uppskjutna planerade behandlingar och en drastiskt minskad efterfrågan på vård som inte är kopplad till covid-19 har lett till ett enormt uppdämt vårdbehov för regionerna. Utöver det har arbetsmiljön för vårdpersonalen präglats av stora problem, inte minst på intensivvårdsavdelningarna.
Den svenska hälso- och sjukvården håller på många sätt hög kvalitet, men tillgängligheten är under all kritik. Under 2020 genomfördes 90 000 färre operationer än under föregående år. Vårdköerna tycks ha ökat drastiskt i ett skede då köerna redan var långa. Förslag för att reformera vården kommer då som brev på posten.
Kristdemokraterna vill förstatliga den. Det kan vid en första anblick verka rimligt, med tanke på hur kraftigt vårdkvalitet och väntetider varierar över landet. Men den som tittar närmare på vad ett förstatligande faktiskt skulle innebära inser snabbt att det är allt annat än ett givet framgångsrecept.
Som statsvetaren Nils Karlson och ekonomen Mattias Lundbäck konstaterar i den färska Ratiorapporten “Myten om centralisering” presterar så kallade polycentriska eller decentraliserade vårdsystem minst lika bra som centraliserade system, både när det gäller vårdkvalitet och tillgänglighet.
”Ett förstatligande av sjukvården skulle innebära en enorm omorganisering – utan att lösa problemen.”
Rapportens grundläggande fråga är dessutom berättigad: kommer ett förstatligande av sjukvården och mer offentliga resurser lösa dagens problem? Tyvärr talar inte mycket för det.
Nils Karlson och Mattias Lundbäck drar tvärtom slutsatsen att svensk sjukvård skulle må bättre av större inslag av mångfald och decentralisering. Både mångfald i form av aktörer, men också i finansieringsfrågan. Ett framgångsexempel som lyfts är Nederländerna, som främst finansierar sin vård genom obligatoriska försäkringar som vårdtagare kan komplettera med frivilliga försäkringar. Det ger välbehövlig konkurrens på beställarsidan, och undviker skapandet av en gigantisk statlig vårdapparat.
Ett förstatligande av sjukvården skulle innebära en enorm omorganisering – utan att lösa problemen. En centralisering till Stockholm skulle inte heller ge politiken en möjlighet att arbeta utifrån de lokala förutsättningarna.
I alla tider har vurmare för centralisering varit säkra på sin sak, tills reformen är genomförd och det enastående resultatet lyser med sin frånvaro. Så var det med Polismyndigheten, och så var det med Försäkringskassan. Låt inte sjukvården gå samma öde till mötes.
Naod Habtemichael är ledarskribent
