Ge bara bidrag till den som anstränger sig för att få jobb
De siffror som presenterades i SCB:s arbetskraftsundersökning på tisdagen var inte mungipshöjande – faktiskt ingen munter läsning alls. I rapporten hade man studerat de lågutbildades situation extra noggrant, och det ser kort sagt uselt ut. Arbetslösheten bland dem med högst förgymnasial utbildning i åldern 20-64 år var 16,8 procent förra året, en ökning från 10,0 sedan 2005. Men i gruppen lågutbildade utomeuropeiskt födda var arbetslösheten hela 36,9 procent.
Dessutom beskrevs att antalet lågutbildade visserligen hade minskat totalt sett mellan 2005 och 2016, men att antalet bland personer födda utanför Europa hade ökat från 75 000 till 172 000, ”en ökning som motsvarar 129,8 procent” (21/11).
Hur kommer vi åt detta, särskilt med tanke på hur många nyanlända som kommer från länder utanför Europa? Hur ska de kunna bygga en framtid här, och hur undviker vi klyftor och onödiga kostnader i spåren av att så många står utanför arbetsmarknaden?
Visserligen kom parterna på tisdagen överens om att föreslå en ny anställningsform: etableringsjobb – som ger arbetsgivarna möjlighet att anställa till något lägre kostnad – men det behövs även omfattande utbildningsinsatser. Enkla jobb är fortfarande bara en svåråtkomlig vision på grund av ideologiska låsningar.
Det finns verktyg , och de blir allt fler. Politikerna försöker.
Sedan i januari har alla rätt till komvux, vilket blir en nödvändig start för att sedan läsa på en yrkesutbildning eller högskola. Sen i juli kan de med kort utbildning också få studiestartsstöd för att plugga under ett år.
Det var i grunden bra, men dessvärre är planen att dela ut studiestartsstödet helt kravlöst. Inget händer om eleven inte gör sina läxor eller når målen, och tyvärr är slappheten en del av ett mönster.
I juli kom statistik från Arbetsförmedlingen som visade att det är knappt tre procent av de nyanlända med kort utbildning som går på vuxenutbildning efter två år i Sverige (G-P 19/7). Skolverket redovisade förra året att endast fyra av tio SFI-elever avslutar den kurs de följer.
Hur kan det ens vara möjligt att slippa plugga och ändå kunna gå till affären och köpa mat?
Men fokus ligger inte på krav. Nyanlända ska exempelvis få ett etableringsplan från Arbetsförmedlingen under sina två första år efter att ha fått uppehållstillstånd. ”Planen ska normalt omfatta aktiviteter på heltid”, står det på hemsidan – men vad det betyder är otydligt.
Ja, möjligheterna och chanserna finns. Men utan krav på motprestation blir det helt valfritt att ta för sig eller inte. Så kan vi inte ha det.
2015 kom Alliansen och regeringen överens om utbildningsplikt för nyanlända. Tanken är att den som inte går i skola ska bli av med sin etableringsersättning. Det är ett bra första steg.
I förra veckan kritiserade Riksrevisionen att många migrationspolitiska propositioner haft bristande konsekvensanalyser. Totalt 26 propositioner sedan 2004 hade granskats och myndigheten slutsats var vass: ”Bland annat har det saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting” (16/11). Samtliga långtidsprognoser på det migrationspolitiska området hade dessutom underskattat statens utgifter. ”På senare tid har underskattningarna varit åtskilliga miljarder kronor om året”. Det är dags för ett uppvaknande. Fler behöver börja räkna och inte bara leva på goda intentioner.
Självklart ska den som får betalt av andra pressas till att göra sitt allra bästa. Och självklart ska det även ställas krav på den som får ekonomiskt bistånd.
Men en utredning från 2015 som undersökte vilka krav som socialtjänsten ställer i svenska kommuner fann att endast 28 procent av de kommuner som svarade alltid kräver att en person som får försörjningsstöd ska söka lämpligt arbete även utanför området där personen bor. Det borde självklart vara ett krav att man är beredd att flytta för att försörja sig (SOU 2015:44).
Alla vuxna lever under pressen att man måste på att försörja sig, och det bör gälla även dem som får stöd från välfärdens resurser. Det betyder inte att man inte gillar nyanlända eller inte förstår att de har det tufft. Det är tvärtom ett sätt att visa respekt och tillit till deras förmåga.
Sverige är på många sätt ett fint och rikt land jämfört med många andra, men vårt välstånd bygger på att alla bidrar så gott de kan. Ju fler som får pengar av det gemensamma utan att behöva anstränga sig till max, desto fler kommer att börja klaga och säga ”vad fan får vi för pengarna”, och desto fler kommer att känna meningslöshet. Låt oss bygga ett annat, bättre Sverige.
